DET FINNS MÄNNISKOR TILL ALLT....
....läste jag på FB häromdagen. Å det är -utan tvekan- väldigt sant....
Människor som lyfter oss & får oss att må bra, de som stöttar & lyssnar - men även säger till oss när vi "svävar" iväg.... Människor som man tar direkt till sitt hjärta för att de är så genuint goda, de som är så fina förebilder bara genom att vara sig själva. Människor som får oss att själva vilja utvecklas som personer, bara genom att de finns i vår närhet...
Det är såna människor jag vill värna om i mitt liv, såna personer som jag mår bra av att omge mig med!
Å om jag, någon gång i mitt liv, skulle lyckas vara något av ovanstående för en enda person, då är jag mer än nöjd....
Sen finns såklart oxå den andra varianten....
Människor som dömer -hårt & skoningslöst- utan att egentligen veta så mycket (& kanske vill de inte heller veta. För ve & fasa, de kanske har haft fel & måste erkänna det?), de som iklär sig en roll av att vara någon de absolut inte är.... Människor som hellre river ner än bygger upp, de som gärna hakar på ett illasinnat rykte (& kanske eldar på det lite extra?) bara för att de inte vet nått annat sätt. För det enda sättet de känner till att framhäva sig själva på, är på bekostnad av någon annan.....
Sannerligen, det finns människor till allt.....
Å precis här, stannade jag upp i mitt skrivande. Jag tvekade, läste igenom det jag skrivit & funderade.....
En sak kan jag konstatera: Jag har blivit rädd!
Rädd för att skriva om MINA åsikter & MINA tankar i MIN blogg....
Jag har blivit rädd för att någon där ute i vår stora, vida värld ska ta åt sig, ta illa upp, känna sig utpekad eller uthängd.
Var hamnar jag då, om jag låter min rädsla påverka mig så starkt???
Jag kan inte fortsätta att skriva & vara rädd.... Jag VILL inte fortsätta att skriva & vara rädd!
Ska jag tillåta att de människor som vill mig illa, får fritt spelrum??? Ska jag tillåta att de tystar mig??? Ska jag tillåta att de bestämmer vad jag får -& inte får- skriva???
Nej, blev det enkla svaret!!!
Det kommer alltid att finnas människor som vill oss illa, av en eller annan orsak....
Det är faktiskt deras problem!
Om de har så väldigt höga tankar om sig själva, att de vinklar texter till att det -absolut- måste handla om dem. Jaaa, då säger det mer om dem än om textförfattaren, vill jag nog påstå.....
Å vad gäller mig personligen, så tro mig: Jag har överlevt MYCKET värre (& värdsligare) saker i livet än illasinnade rykten & ondsinta människor.... Har jag stått pall för det, så krävs det nog lite mer för att få mig ner på knä!
En sak kan jag konstatera: Jag är INTE rädd längre..... & det är en sån himla skön känsla!!!
JAG SÄGER BARA EN SAK......
......ÄÄÄNTLIGEN!!!!
Äntligen har jag fått träffa världens underbaraste lilla gounge, liten I. Jisses, som jag längtat....det blir nästan som en slags sjuka inne i en. Självklart är det ju alltid lika roligt att få träffa hennes föräldrar, gulligaste C & snällaste M oxå. Fast riktigt lika puss-vänliga är de ju inte....å riktigt lika mycket har jag ju inte längtat efter att snosa dem i nacken....
Jag hade gullponken Axel med mig, för en liten dejt med mopspinglan Inez. På parketten i vardagsrummet i mopspinglans koja, rullades Axels egen "tjo-fadderittan-matta" ut. Å genast vet gullponken vad som ska göras!!! Snällaste M & jag satt med mopparna på mattan, medan gulligaste C & liten I gömde sig bakom dataskärmen.
Det var ju för Guds skull barnförbjudna aktiviteter som pågick där, mitt på golvet!!!
Nåväl, aktiviteterna fortskred helt enligt planerna på "tjo-fadderittan-mattan" & jag sneglar upp på snällaste M....
Visst, han var förkyld.... Visst, han hade snörvlat redan när vi kom dit....men nu rann det ur ögon & näsa konstant & den stackars kraken nös i ett.... Då slog det mig, justja, snällaste M har ju faktiskt både astma & allergi mot...hmmm....just det...hund... Dessutom var han förkyld nu & ännu mer känslig....
Å vad gör jag?! Joo, då kommer lilla jag dragandes med ytterligare en hund in i deras hus & inte nog med det. Näääedå, knosar ner den tokförkylda & tokallergiska & tokastmatiska snällaste M på golvet gör jag. Mitt bland mopsarnas livliga aktiviteter. Lixom för att försäkra mig om att han verkligen befinner sig där det yr allra mest päls, stöv & saliv....
Det var -med andra ord- som bäddat för en riktigt präktig allergisk reaktion för snällaste M. Å den lät minsann inte vänta på sig!!! Ögonen svällde igen till smala springor & blev alldeles rödkantade (inte helt olikt små grisögon faktiskt!) näsan rann som en syndaflod, han hostade & nös & kraxade, om vartannat, han var högröd i fejset (matchade ögonkanterna rätt väl...)
Jag blev såklart livrädd, frågade snällaste M om han ville att jag skulle skjutsa upp honom på lassa, men det behövdes visst inte!!!
"-Jag har ju min medicin som jag tagit", sa snällaste M mellan nys-attackerna.
Då jag inte var helt övertygad om sanningshalten i detta påstående (fast det var lite tröstande att höra att jag förhoppningsvis inte skulle ta ihjäl honom) frågade jag gulligaste C om hon sett honom så dålig någongång?
Jag hade ju lixom förväntat mig att hon skulle säga nått i stil med: "-Jaadååå, massor av gånger. Det här är ingenting!" Det hade känts lite tryggare.....men inte då...
Hon tittar lite bekymrat på sitt livs kärlek & säger: "-Nää, så här illa har det nog inte varit tidigare. Bara den gången han åt nötter & överdoserade medicinen. Då fick vi åka in till sjukhuset!"
Gulp!!!! Vad hade jag gjort????
Tack & lov så försvann grisögonen på en stund, ansiktsfärgen blev normal & näsan gick från syndaflod till takdropp. Då kunde jag åka hem! Snällaste M skulle överleva!!
Men att knosa ner honom på en "tjo-fadderittan-matta" med förälskade mopsar, det gör jag INTE om! Inte ens när han blivit kvitt förkylningen.....
NEDRÄKNINGEN HAR STARTAT.....
......inför resan ner till mina käraste vänner M & C, & deras finaste prins Wesson, i Härnösand & den alltid lika roliga utställningshelgen i Sundsvall & Timrå!!!
Tror att det är första året som jag & min dotter/kennelflicka, älskade O reser med bara egna hundar att ansvara för. Vi packar ner gullponken Axel (såklart!!!), liten Sonja & gangster-Puggly &....ingen mer!!!
Men årets resa blir lite annorlunda, för -äntligen- ska kära vännen A följa med! Det har vi planerat för även tidigare år, men det har alltid dykt upp nått i sista stund som har gjort att hon varit tvungen att stanna hemma.
Men nu bannemej ska hon med!!! Så därför ser jag fram emot denna helg så otroligt mycket!!!!
Eftersom Sundsvall är strategiskt placerad mitt i vårt vackra land, så brukar det komma så många mops-vänner även från de södra delarna till denna utställning. Å det är nog mest det som drar, att få träffa alla härliga, likasinnade människor!!! Själva utställningen blir mer som den sammankallande länken & lite av en bonus......
KÄNNER MIG SJÄLVISK IBLAND.....
.....när jag tänker på min älskade äldsta dotter D.
Jooo, hon fyller 24 år i början av februari. Jooo, hon är vuxen. Men ibland blir jag ändå lite självisk.....
För jag VILL att älskade D fortfarande ska krypa upp i min famn & bara vilja vara nära sin mamma, jag VILL att älskade D fortfarande ska famla efter min trygga hand när vi går på stan (för jag famlar fortfarande efter hennes så fort vi ska passera en gata....) jag VILL att älskade D fortfarande ska komma med alla sina problem till mig, bara för att hon är så övertygad om att mamma kan fixa det mesta, jag VILL att älskade D alltid ska behöva mig på samma sätt & lika mycket som när hon var liten....
Det är själviskt, jag vet!!! Men det spelar ingen roll för mig hur gamla mina döttrar är, de kommer alltid att vara mina barn!
Å det tar faktiskt lite ont i mitt mamma-hjärta att älskade D nu är vuxen, klarar sig själv & inte behöver mig på samma sätt längre... Jag är så pass självisk, att jag har lite svårt att förstå det ibland....
Men det är dubbelt. För samtidigt så är jag ju så himla stolt över henne!!!
Ända från början så har jag ju försökt att lära henne att klara sig själv, att gå ut i Livet på egna ben (även om benen varit lite skakiga emellanåt...) Det är ju min uppgift, att få henne att lita på att hennes vingar bär.
Det är oxå min uppgift att hela tiden finnas där i bakgrunden, att fånga upp & stötta de gånger som älskade D ramlat på sina skakiga ben, eller när hennes vingar inte alls burit henne så långt som hon ville, eller trodde....
Då har jag alltid stått där. Beredd, med utsträckta armar.... Å jag kommer alltid att stå där. Beredd, att fånga upp henne om hon faller....
Min underbara, fantastiska, älskade D. Min största lycka & kärlek. Du kommer alltid att förbli min lilla flicka!!!!
IDAG ÄR DET 6 MÅNADER SEN.....
.....VÅR FANTASTISKA UNDERBARA "FIS"-KULL FÖDDES!!!!!
De kom till världen en hiskeligt tidig marsmorgon & de var så otroligt efterlängtade!
Vi hade slagit en röntgen på bäbisarnas vackra mamma, finaste sockerpullan Britta, så vi visste -med skräckblandad förtjusning- att det gömde sig sex små miniatyr-mopsar i hennes runda mage.
Himmelska höjder, SEX valpar??? Hur skulle detta gå??? Skulle min lilla brutta orka???
Jag & älskade O satt vid hennes sida hela tiden, i bakgrunden spelade vi Euskefeurat (ett lokalt band från Piteå, med härligt slagkraftiga texter) & vi väntade.....
Å så....klockan 02:37 föddes den första valpen. En liten arg Sonja. En tik, en liten flicka.....vi kunde knappt tro att det var sant!!!! Sen kom de andra 5 med jämna mellanrum, så klockan 07:33 hade den sista kommit.
Jag & älskade O var trötta, men helt kollriga av lycka.... SEX små moppebäbbar hade vår Britta-brutta knosat ut, 4 rejäla gossebarn & 2 toksöta flickor!!! Å hon fixade det galant!!!
I början gick allt utmärkt, alla sex ökade stadigt i vikt. Mamma Britta hade ett sprängfyllt juver, de smaskade & åt, var runda & trinda om de små bebismagarna!!
Men så, på deras 1 veckas dag, så orkade inte den lilla tösabiten, som föddes efter liten Sonja, längre....
Hon hade varit lite slö, inte ökat i vikt som de andra & tacklat av de senaste dagarna. Veterinären var nästan helt säker på att hon hade underutvecklade lungor, att hennes lungkapacitet inte räckte till för att syresätta en större kropp....
Efter att ha suttit med henne hela natten & kämpat (mot alla odds, men vad gör man inte? Så länge det finns liv, finns det hopp....) så insåg jag att hon inte skulle klara sig. Jag ville inte att hon skulle dö medan jag febrilt kämpade för att hålla henne vid liv, så jag la ner henne i valplådan. Med tårarna trillande nedför kinderna la jag henne i tryggheten hos syskonen & hennes mamma. Å där somnade hon in ungefär en timme senare..... Lugnt & stilla.....
Vårt lilla älskade flickebarn vecklade ut sina Änglavingar & flög iväg till en bättre & vackrare värld! Men vi kommer alltid att bära henne med oss i våra hjärtan....
Men de 5 underverken som stannade kvar hos oss växte så det knakade!!! De hade ett jädra humör, visste exakt vad de ville & när de ville det!!!
Så ljuvliga, så helt fantastiskt söta & gulliga... Vi kunde sitta i timmar & bara stirra fånigt på dem, med ett lycksaligt leende på läpparna!!!
Å nu har denna underbara "fis"-kull alltså blivit 6 månader!!! Hur i fridens dar gick det till??? Vart tog tiden vägen???
Vi hade en sagolik tur & hittade de allra mest perfekta hemmen till våra 4 gossar. Där de lever som de prinsar de är!! (jaa, en har till & med krönts till Kungen av Kungsan!!!)
Jag kan inte med ord beskriva den enorma TACKSAMHET jag känner för mina valpköpare.... Utan dem vore jag absolut ingenting!!!
Så än en gång: ETT INNERLIGT TACK TILL ER UR DJUPET AV MITT HJÄRTA!!!
Å massvis av trubbispussar till alla våra älskade "Fis"-barn på deras 6 månaders dag!!!
JAG & SMÅPOJKAR.....
.....är nog ingen vidare bra kombo....
För ett par år sen så hade jag den stora lyckan att få agera barnvakt till min gamla goa vän C´s lille son!
Glad i hågen bestämde jag & lille N att vi skulle tillbringa ett par dagar i min kyrkstuga. Sagt & gjort, vi packade & drog iväg! Det var sommar -soligt & varmt- så vad kunde gå fel???
Vi besökte ett lekvaruhus där vi inhandlade lite attiraljer för bad & lek, styrde vidare till min käre far & hans fru där vi tillbringade en underbar dag vid stranden. På kvällskvisten, när vi var tillbax i min lilla kyrkstuga, var vi nog lite lagom sol&bad-trötta.... Kökssoffan, där lille N skulle sova, bäddades ut. Kvällsfika intogs....men se då vaknade lille N till nytt liv!!!
Övertrött rejsade han runt, runt & avslutade sin egen lilla "karusell-lek" med att ta ett skutt upp i min järnsäng, den med så vackert snidade sängstolpar. Det gick ju så bra & det var ju så rackarns roligt att ta dessa skutt....
1 gång - 2 gånger - 3 gånger....men 4:e gången så gick det inte alls bra längre. Trasmattan på golvet nedanför, den som fått agera som avstamp, gled iväg.... Katastrofen var ett faktum!!!!!!!
Lille N kraschade -med huvudet före- rakt in i en av de vackert snidade sängstolparna. Han skrek hysteriskt.... Ni vet, ett sånt där skrik så man bara VET att det här är sannerligen nått mer än bara en saftig bula. Jajamen, älskade lille N hade fått ett redigt jack i huvudet som blödde friskt. Insåg snabbt att här var det akuten som gällde....
Det är en himla tur att lille N är en så cool kille, inte en enda gång skrek han efter mamma eller pappa (insåg kanske det hopplösa i det....) Jag tröstade & lugnade, förklarade att vi skulle åka till doktorn så att de fick laga hålet i huvudet. Det var ju -trots allt- lite spännande, mitt i allt elände....
I bilen, på väg in till akuten, insåg jag att jag inte kunde lille N´s sista siffror i personnumret. Å precis här uppstod en lite jobbig situation.... Hur i fridens dar ska jag lyckas klämma siffrorna ur hans mamma eller pappa UTAN att de ska bli galna av oro??? Funderade på lite olika scenarier....men sen insåg jag att det bara var att ta tjuren vid hornen & ringa.
Det är en himla tur att lille N har så coola föräldrar.... De tog det hur lugnt som helst & konstaterade bara att lille N hittills klarat sig från liknande händelser, men att nån gång ska ju vara första gången!!! Förvisso...jaaaa....men var det nu absolut tvunget att denna första gång nödvändigtvis skulle inträffa när jag hade anförtrotts ansvaret för deras guldklimp???
Jacket i huvudet limmades ihop med ett häftigt lila glitterlim, vi åkte på en nattöppen mack & köpte glass & godis & lille N somnade till slut i sin kökssoffa. Å när vi kom hem till mamma & pappa, efter någon dag, så var det en rätt stolt liten N som visade upp sitt lila-glittrande-fd.jack i skallen....
Nu hade man ju kunnat tycka att det räcker så....men icke!!!!
Häromdagen kom min finaste V förbi sommarparadiset, men sina två yngsta knoddar - lilla A, 7 år & mini-O, 5 år. Hon skulle på utvecklingssamtal på skolan här i Sjulnäs, med näst-äldsta dottern (& min kennelflicka) söta I, & undrade om hon fick lämna lilla A & mini-O hos mig???
Självklart!!! Vilken lycka & ära, att få anförtros hennes dyrgripar!!!
Så min finaste V satte sig i bilen & åkte iväg mot skolan & söta I. Tryggt förvissad om att hennes två yngsta hade det bra hos mig!!!
Å det var här någonstans jag kläckte den ypperliga idén (just då tyckte jag verkligen det!) att jag, lilla A, mini-O & mopsarna skulle promenixa upp i vår hoppa-skutta-klättra-skog. För där finns det ju så himlarns roliga stenbumlingar att klättra på..... Ni anar redan nu varthän det barkar, eller hur???
Ni har helt rätt!!! Vi hade precis kommit upp på "knabben", tog -såklart- genast sikte på de två största stenbumlingarna. Upp med ungarna, jag till & med hjälpte till för att de skulle ta sig upp. Liten Sonja var överlycklig över sällskapet, hon hoppade/klättrade alldeles själv upp på den jätte-jättestora stenen för att få vara med dem!
Oj, vad roligt de hade!!! Å OJ vad högt upp de var!!!
Lilla A & mini-O kvillrade av lyckligt skratt....ända tills älskade lille mini-O störtdök -med huvudet före- nedför bumlingen.... Nääe, det var minsann inte ett endaste dugg roligt längre....
Mitt hjärta hamrade förskräckt i bröstet, samtidigt som jag försökte vara lugn & samlad där jag satt mitt bland lingonriset med en jätteledsen liten mini-O i famnen. Men han måste haft ängla-vakt, den lille gossen! Han grät en stund, men sen ville han absolut fortsätta klättra (till min stora fasa. Helst hade jag velat gå ner till stugan & låsa in dem!!!) Så vi fortsatte, dock inte på de största stenbumlingarna, med att klättra en "inte-stöta-marken-bana". När de små gullungarna började frysa om sina små söta fingrar så måste jag erkänna, att det var med en suck av lättnad, vi återvände till stugan.
Det är en himla tur att min finaste V är en så cool mamma, för hon var inte så bekymrade över vurpan. Allt hade ju bevisligen gått bra, konstaterade hon lugnt.
Men jag förstår inte vad det är med mig & småpojkar..... Uppenbarligen ingen bra kombo!!!
Jag verkar ju ha någon typ av förkärlek för att försöka krossa skallarna på dem....
SITTER SOM PÅ NÅLAR.....
.....å väntar på att telefonen ska ringa. Det pirrar av förväntan & fjärilarna slår kullerbyttor i magtrakten....
Näää, jag är INTE nykär! Det bara känns så..... Känns som när man var 12-13 år & för första gången var upp över öronen förälskad i den där ouppnåeliga, snygga killen som var superpoppis hos ALLA tjejer. (Å visste om det....)
Jag ska -förhoppningsvis- få vara med om nått ännu större!
Jag ska -förhoppningsvis- få vara med om att ta emot alldeles nya små Världsmedborgare!
Det måste väl vara den största kärleken på jorden?? Nyfödda små liv -så oskyldiga, så många oskrivna blad, så sköra & samtidigt så oändligt starka.....
Inget är som väntans tider!!!
Om bara den där nedrans telefonen ville ringa snart.......
MIN ÄLSKADE DOTTER.....
......har åkt tillbax till "storstan" efter att ha tillbringat 1 vecka hos mig & mopparna i sommarparadiset. Plättar & pannkakor, vad mysigt vi haft det!!! Vi har pratat mycket, vi har skrattat, vi har myst, vi har umgåtts.... Det har varit en lisa för både hjärta & själ, att få rå om yngsta dottern litegrann....
Men igår var det dags för henne att återvända till "verkligheten" & det passade utmärkt eftersom jag ändå skulle till Luleå, för ett av mina vanliga "sprut-besök" hos min distriktssköterska.
Eftersom jag tog med mig alla mina små 4-benta älsklingar i bilen när vi åkte, så hade jag ingen brådska tillbax. Jag stannade & åt köttsoppa som älskade O´s pappa hade gjort (INGEN kan göra köttsoppa som han!!!) & tog det lugnt med O i hennes rum en stund, innan jag & mopsarna styrde kosan mot Piteå igen.
Hittade en liten avstickare efter vägen, som såg spännande ut. Körde genast in på den i förhoppning att hitta ett bra ställe för mina små vänner att springa av sig på. Å det fanns det!!!!
Det var ett gäng överlylliga mopsar som glatt drog iväg. Tänk, att det alltid är lika intressant att komma till en ny skog!!! Så mycket nya dofter, så många nya ställen att pinka på (jaa, viktigt att lämna ifrån sig nr.2 oxå, ifall nån skulle missa pinket!!!) Dessutom var det en promenad helt i mulliga mopstanten Qawas anda, en bred & fin skogsväg där man kunde lulla på i sin egen takt! Några som inte lullade så mycket, utan snarare toksprang, var liten Sonja, gullponken Axel & galenpannan Ampan. Till deras stora glädje hittade vi ett mindre sandtag....å där blev det ännu mera sprutt-i-baken! Framförallt på liten Sonja. Hon kutade runt som en besatt, uppför & nedför i sanden.... Det var en fröjd att se hennes krumsprång!!!!
På vägen tillbax till bilen så hittade jag en liten glänta dör det -döm av min förvåning- växte BLÅBÄR!!!! Ett glädjeil susade runt i min lilla kropp & jag började genast leta i fickorna efter en (japp, helt rätt gissat!) bajspåse! Här skulle plockas blåbär!!! Den här gången var det en enkel match att få ihop min dryga deciliter till en portion gröt. Tog nog bara 7-8 minuter, dessutom var bären stora som pingisbollar & alldeles saftstinna....
Så det var ett mycket lyckligt gäng som landade i sommarparadiset.... Mopsarna nöjda, trötta & lite sandiga. Lilla jag med en liten rikedom i en bajspåse: färska blåbär.
Vad kan man mer begära av en helt vanlig måndag???
ÅÅHHH, VAD HÄRLIGT......
......tänkte jag när jag läste på "min" bloggsajt blogg.se, om den tävling de utlyst!!! Det man skulle göra, var att skriva ett inlägg om sitt dröm-resmål, så var man med & tävlade om 20 000 kr att resa för.
"Busenkelt" konstaterade jag "Jag ska banne mej vara med!!!"
Men vad är då mitt drömresmål???
Redan här fastnade jag.... Å ena sidan heter det ju just "DRÖM-resmål" men å andra sidan kan man ju (förmodligen med 1 promilles chans, men dock....) vinna en resa till detta resmål, som man drömmer om.
Det var här det blev lite kruxigt....
För -tro mig- DRÖMMAR om att resa har jag. Till varma stränder i "långt-bort-istan", till intressanta gamla storstäder där mitt intresse för historia & religion kan få sitt lystmäte, till nya kulturer....
Men numera är jag så pass insiktsfull, att jag förstår att detta kommer att förbli just DRÖMMAR. Den tiden är förbi för mig, jag är för långt gången i min sjukdom.....
Fast EN -helt klart genomförbar- DRÖMRESA har jag! Jag vill åka till Skåne!!!!
Jag vill hälsa på mina kära vänner där, ta med mig både döttrarna & mopsarna, & stanna kanske en månad!!!
Det jag oxå gärna skulle vilja ha möjligheten att göra, är att skicka iväg mina två älskade flickor på en DRÖMRESA!!! Det är de värda, för all support de ger mig, för allt de tvingas genomleva pga min sjukdomsbild....
Kunna ge dem chansen att resa iväg tillsammans, bara de två. För jag vet att de skulle bära mig med sig, de skulle låta mig se genom deras ögon, låta mig känna genom deras hjärtan & låta mig uppleva genom deras sinnen.... Vi skulle resa tillsammans, men ändå inte.
DET är min absoluta DRÖMRESA!!!!
Om du oxå vill ha chansen att planera & kanske förverkliga din egen drömresa, gå in här & kika: www.momondo.se
REGNET DET BARA ÖSER NER.....
.....det var vad vi vaknade till imorse. Å sen har det bara fortsatt.... Det har regnat i alla möjliga (å omöjliga) varianter - fint strilregn, lite dripp-dropp, rejält höstregn & däremellan FULLSTÄNDIGT GALET ÖSREGN!!!
Mellan varven har det regnat så till den milda grad att det låtit som om någon suttit med en hammare & hamrat på plåttaket.... Under de något lugnare regn-perioderna (fint strilregn & lite dripp-dropp) har jag skyndat mig att kliva i stövlarna, krängt på mig min "allvädersjacka" & försökt få med mig mopsgänget ut. Å till mopparnas försvar måste sägas att det -emellanåt- har gått riktigt...höll på att skriva bra, men...skapligt, är nog närmare sanningen!!! Joodå, de följde, efter viss övertalning, med runt knuten & en bit upp i skogen. Kvickt som attan gjorde de ifrån sig. De flesta mitt på stigen, för att slippa kliva ut i den blöta vegetationen, precis vid sidan av. Men sen vände de snabbt som ögat & sprang tillbax upp på altanen - under tak!!!
Då liten Sonja oftast är den som hittar så mycket annat skoj att pyssla med, så glömmer hon lixom bort vad hon skulle göra.... Å eftersom hon definitivt inte skulle stanna kvar själv & göra det som var tänkt, så är det allt vackert bara för mig att stanna med henne!!! Så när hon var färdig & vi rundade stugknuten, jaa då satt gänget där på rad & tittade förebrående på oss. Eller kanske mest på mig då.... "Vart faderulingen har du hållt hus? Fattar du hur länge vi fått sitta här & vänta? Kalla & blöta! Släpp in oss så vi får hoppa upp i sängen & gnugga oss torra!!!"
Men -tro´t eller ej- framåt 18-tiden så slutade det att regna. Inte ens lite dripp-dropp dröjde sig kvar.... Solen bröt igenom de regntunga molnen & bjöd på ett fantastiskt skådespel!!! Hösten i en av sina allra vackraste skepnader, glittrande regndroppar, magnifika färger, solens strålar genom "efter-regnet-diset".... & den underbara lukten av rentvättad höst. Att få uppleva denna trolska afton var -nästan- värt ännu en hel dags regnande. Åtminstone så bjöd Moder Jord på ett ljuvligt plåster på regn-såret.....
JAHAPP, DÅ VAR DET HÄR.....
....årets första riktiga regnoväder. Fast det är inte mer än rättvist. Det har regnat & stormat söderut, så till den milda grad att det varit översvämning på gatorna, medan vi här uppe i norr haft otroliga höstdagar! Det har varit varmt i luften, solen har tittat fram & naturen har bjudit på ett fyrverkeri av färger!!!
Men inatt bestämde sig regnovädret för att flytta norrut....å nu är det här....
Även om jag tycker att det faktiskt är lite mysig när regnet trummar mot plåttaket & vindarna sliter & drar i träden, så hade nog mina älskade små 4-fotade vänner -helt klart- föredragit någon annan typ av väder. Vid morgonkissningen (som inte blev så mycket kiss) satte de sig på rad högst upp på altanen & VÄGRADE sätta en tass i blötan utanför. Inte förrän jag oxå tog på mig jackan & stövlarna & gick före dem runt knuten. Mopsarna är otroligt demokratiska, "-Visst kan vi bli blöta, MEN bara om du oxå blir blöt!!!"
Kan man annat än att skratta åt dem??? Dessa söta, galna knorrande älsklingar....
Det vi gör - det gör vi tillsammans!!!
ÄR SÅ HIMLA NYFIKEN PÅ FRAMTIDEN.....
.....därför att jag har så rackarns mycket planer!!!
Vanligtvis är jag inte en särskilt strukturerad person & jag har usel sjävdisciplin. Det är nog inte precis någon nyhet för er som känner mig?! Men när det kommer till mina älskade mopsar & min lilla blygsamma kennel, då är jag hipsvips väldigt fokuserad, med en klar & tydlig struktur & en helt otrolig självdisciplin. Märkligt hur det kan vara, eller hur?
Jag har planerat mitt avelsarbete för -åtminstone- 1,5-2 år framåt. Å bara tanken på mina spännande planer får det att pirra i magen (nääe, det är inte pga att jag är i en sämre period just nu!!!!) Sen vet jag såklart att det är troligt -kanske till & med väldigt troligt- att jag måste revidera mina planer under resans gång. Men det är ju just det som gör det så jäsikens spännande!!!
Jag & kära vännen A kan prata i timmar om alla dessa fantastiska planer, många förkastas redan från början, andra kanske bara var en liten fundering som sedan utvecklas till den "helt perfekta planen". Det är verkligen en ynnest att jag har henne, som jag kan stöta & blöta allt med!!! Ibland (läs: ganska ofta!) blir det riktigt tokigt, så vi får oss många flatgarv under resans gång....men sen kläcker någon av oss den ultimata idén. Du vet, den där idén som man aldrig skulle kommit på själv....
Alla mina planer gör att jag har en sån ofantligt stor tilltro till framtiden, de gör att jag håller på att förgås av nyfikenhet & förväntan! Å det behöver jag så förtvivlat.....
Min framtid skulle nämligen se väldigt mörk ut, om jag tillät min kroniska, obotliga sjukdom att stå i vägen. Mina odds blir bara sämre & sämre.... Jag vet det. Å jag försöker inte att blunda för det, eller att stoppa huvudet i sanden. Men jag vet oxå, att ingen enda av oss kan få någon garanti för hur framtiden ser ut.... Vad som helst kan hända oss - när som helst - å vem som helst.... Mina marginaler är bara lite mindre! Därför håller jag stenhårt fast vid mina framtidsplaner, jag låter dem locka & tjusa mig. Å jag fortsätter att planera!!! För jag är -helt & hållet- övertygad om att det sista miraklet har inte skett ännu.....
Ännu ett av världens outgrundliga mirakel: min älskade lilla Sonja, 30 minuter gammal
DESSA J**LA TELEFONFÖRSÄLJARE.....
....kan driva mig till vansinne!!! De ringer precis när som helst, sena kvällar, helger....ingen tid på dygnet är helig för dem. Jag brukar försöka att sansa mig & tänka att det är ju kanske inte världens roligaste jobb, så otacksamt, & förmodligen är det yngre människor som jobbar med detta. Yngre människor som kanske inte har nått val, som trots allt är tacksamma för att åtminstone fått ett jobb i dagens Sverige. Så försöker jag att tänka i mina ljusa stunder....men....jag lyckas inte alltid, måste jag erkänna!
Igår kväll var en sån gång. När jag inte lyckades sansa mig....
Jag & älskade O skulle just bänka oss framför TV:n, då ringer telefonen. Redan innan jag svarar vet jag att det är en telefonförsäljare, då detta nummer har ringt tidigare & jag kollat upp det på Eniro. Å jag bara känner hur ilskan sköljer över mig....
Jag svarade med mitt namn, varpå denne person, av kvinnligt kön, frågar: "-Är detta Anne?"
Mer än så behövde jag inte i denna stund. Säkringarna rök all världens väg!!!
Jag: "-Jaa. Fortfarande!"
TF: "-Hejsan, mitt namn är xx xxxx & jag ringer från försäkringsbolaget xx. Vi är det största försäkri...."
Längre hann hon inte, innan jag -väldigt oartigt- avbröt hennes väl inövade lilla tal.
Jag: "-Ursäkta, men du ringer vid en väldigt olämplig tidpunkt. Vi gör så här istället, att du ger mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag upp dig när jag har möjlighet?"
TF: "-Om det inte passar just nu, så kan jag återkomma senare?"
Jag: "-Näe, utan vi gör som jag föreslog istället. Du ger mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag dig när jag kan?!"
TF (skrattar lite nervöst i luren): "-Men det går ju inte...."
Jag: "-Inte??? Varför skulle inte det gå?"
TF: "-Vi får inte lämna ut det"
Jag: "-Nähä, men det kanske även är så att du inte vill att främmande människor ska ringa hem till dig när som helst?"
TF: "-Nej, det vill jag ju inte...."
Jag: "-Nää, det skulle säkert kännas olustigt. Men då kanske du förstår hur det känns för mig när såna som du ringer???"
TF: "-Jooo...." (Här började jag nästan -men bara nästan- att tycka lite synd om henne)
Jag: "-Vad bra! Som du säkert förstår så är jag inte intresserad av vad än du har att erbjuda mig & jag vill inte heller att du, eller någon av dina kollegor, kontaktar mig igen. Är det okej?"
TF: "-Mmm, då vet jag"
Jag: "-Toppenbra. Tack ska du ha. Hejdå!!!"
TF: "-Tack själv, hejdå!"
Fortfarande pyr ilskan i mig, men nu smyger sig oxå mitt mer sansade "jag" in i bilden. Den arma kraken.... Hon hade säkert haft ett annat jobb om hon kunnat välja.... Jag kanske var onödigt hård & sarkastisk? Förmodligen! Men en sak är säker, budskapet gick fram.....
WIIIHOOOO......
......SÅ SPÄNNANDE!!!!!
Fick ett mycket efterlängtat samtal från snällaste M. Nu är det på gång....
"-No shit Sherlock! Är det???"
SÅ MYCKET SKOJSIGT SOM HÄNDER.....
.....nu när syskonen Fis är tillsammans!!!
Under måndag förmiddag tog jag halva gänget med mig till skogs (pga löp så är det delning av mopparna som gäller) När vi väl var i skogen så kom jag på att en blåbärsgröt till lunch skulle sitta som en smäck! Men då detta var en tanke som inte kläcktes förrän vi redan var på plats, så hade jag naturligtvis inget att plocka bären i. Men....som hundägare så har man ju alltid bajspåsar i fickorna!!! Så än en gång fick en bajspåse fungera som bär-kärl! Sagt & gjort.... Småfisarna jagade runt i full fräs & själv startade jag blåbärsjakten. Dock inte ett helt enkelt företag, visade det sig. Hittade knappt några bär.... Tog mig nog minst 45 min att få ihop en ynka deciliter till en portion gröt. Men det var det värt!!! Blåbärsgröt är så sanslöst gott, dessutom gör det mig lite "barndoms-nostalgisk"!!!
Under eftermiddagen ringde min älskade O & ville komma till sommarparadiset. Hon hade en sämre dag & var i akut behov av sin mamma.... Efter ett samtal till pappan så var vi överens; han skjutsade henne till bussen & jag mötte upp här på busstationen i Piteå. Småfisarna (& gullponken Axel, såklart!) fick följa med in till stan. Å eftersom jag åkte i så god tid så hade jag nästan 1 timme att "slå ihjäl". Perfekt!!!! Tiden nyttjades till en stadspromenix med Sonja & Puggly, något som var oerhört spännande för de små liven!!!
Sen kom då min älskade unge med bussen, som jag saknat henne!!! Vi styrde hem mot sommarparadiset & avslutade kvällen med grav-lax-mackor & mysprat!!!
Igår var det dags för en prommis i vår fina "klättra-hoppa-balansera-skog". Småisarna (som inte är så himla små mera....) följde naturligtvis med. Just denna tur är nog en av deras klara favoriter faktiskt!!! De yr runt som vesslor bland de stora stenbumlingarna & dyker upp än här & än där!!!
Men döm av vår förvåning när det helt plötsligt rasslar till & det dyker upp två stycken -mycket- påpälsade thailändska bärplockare, i stora toppeluvor & rejäla stövlar. Puggly blev nog lite överrumplad av intrånget i "vår" skog & skällde ut de två inte ont anande bärplockarna. Sonja däremot bestämde sig illa kvickt för att dessa två självklart var presumtiva lekkamrater! I full fart satte hon kurs mot dem, totalt obrydd över mina tillrop!! Hon följde glatt med dem när de, med så snabba kliv som de rejäla stövlarna tillät, försökte gå därifrån. Det slutade med att jag helt sonika fick gå & hämta den lilla satmaran & försöka få henne på andra tankar.
Det var två mycket nöjda & belåtna syskon som kurade ihop sig & somnade gott när vi kom hem.
Tänk, vad mycket spännande som kan hända under en helt vanlig skogspromenad.....
Sonja & Puggly är lite trötta.....
Älskade mulliga mopstanten Qawa var oxå med på dagens runda. Dock hör just dessa prommisar inte riktig till hennes favoriter.... Hon är lite mer typen som gillar breda fina -väl upptrampade- stigar!!!
VI VÄNTAR & VÄNTAR.....
.....på att finaste "fis"-brorsan Fabian aka Puggly ska komma!!! Eller...framförallt är det liten Sonja som väntar. Å längtar!!! Puggly ska komma på kollo i uppfödarkojan ett par dagar, då hans mamz ska åka till Umeå för att operera hästskrället.
Både jag & de vuxna mopsarna brukar kunna andas ut när syskonen får träffas. Liten Sonja får ju en perfekt lekkamrat....lika galen, lika energisk, lika busig & full i sjutton som hon!!! Då är det bara att hålla sig ur vägen när det är TVÅ vildbasare som yr runt knutarna!
Finns inte mycket som kan värma hjärtat lika mycket som att få se dessa illbattingar rejsa runt....& "storisarna" drar en suck av lättnad över att liten Sonja -äntligen- har någon att busa med, som faktiskt uppskattar hennes galenskap!!!!
Nu väntar vi bara.....snart drar Puggly in som en virvelvind här i sommarparadiset!!!!
Sonja har brottat ner brorsan!
Puggly hemma i lekrummet med sina "människovalpar"
SMÅ EGENHETER.....
.....har vi allihop. Å inte minst mina älskade moppar!!! Trots att det är samma ras & till mångt & mycket har gemensamma "ras-drag" så är de ändå så rackarns olika!!!
QAWA "Laila" Andersson är som sagt vår pensionerade Länspolismästare (fast just det där med pensionen har hon helt missat....) Hon är självaste överkuckun här i kojan & tolererar inte -på nått sätt- att bli ifrågasatt. Varken av mig eller de övriga i flocken! Hon har mycket bestämda åsikter om hur saker & ting ska vara (Qawas way or no way!!!) På kvällarna har hon sin bestämda plats på min vänstra arm, alternativt ligger hon till hälften på min mage. Hon tycker det är urjobbigt när de övriga har en sån omständlig "komma-närmast-mamz-å-tokkyssa-henne"-procedur varje kväll!!! Qawa är min högt älskade följeslagare, min egen mulliga mopstant, som definitivt kan konsten att chilla & njuuuta av livet!!!!
ANN-BRITT aka Ampan är Qawas dotter & vår härliga galenpanna! Hos henne är det drag under galoscherna & hon älskar när det händer saker! Hon är snabb som vinden & missade absolut det avsnittet i rasstandarden där det står att mopsen varken har jakt- eller vakt-instinkt. Ampan jagar det mesta, så länge det rör på sig: fåglar (både på marken & i luften), flygplan, löv (???), cyklister, bollar mm. mm. Hon har blick som en hök & larmar högt & ljudligt så fort hon hör någonting! Med henne i huset kan vi alltid känna oss fullkomligt trygga (ska nog ta ett snack med försäkringsbolaget. Kanske kan jag få avdrag på premien på hemförsäkringen???) Ampan ääälskar att träna, framförallt rallylydnad har visat sig passa henne som hand i handske. Å under träningarna är hon fullständigt fokuserad!!!! Varje kväll när vi lagt oss (ibland även på natten/framåt morgonen när hon anser att vi har sovit färdigt!) får hon fnatt & ska sitta på min bröstkorg & pussas. Här är det inga små oskyldiga pussar jag pratar om. Nähääädå, det ska hånglas!!!! Fnatten gör att hon dessutom snurrar runt som en propeller (fortfarande sittandes på min bröstkorg!) & när jag försöker undkomma dessa hångel-sessioner så krafsar hon mig -glatt- i ansiktet. JÄVLAR, vad ont det gör!!!! Fast det är svårt att bli arg på en urgullig galenpanna som bara är så himla lyllig.....
BRITTA, min sockerpulla, är en bestämd dam som definitivt stöttar Ampan i hennes vaktande. Hon deltar med liv & lust i allt som händer runt omkring! Britta är flockens matvrak, ständigt hungrig. Enligt henne så är jag erbarmeligt snål med födan i detta hus!!! Hon har en sällsynt begåvning när det gäller att tillskansa sig tuggben (eller möjligtvis det nån annan har kvar i matskålen) Britta sätter sig nära, nära & bara tittar på dem samtidigt som hon viftar avväpnande på sin lilla knorr. Joodå, inte helt ovanligt att hon på detta sätt strax får överta detta lockande ätbara.... Hmmm, den enda som inte är helt nöjd med denna hennes begåvning är ju jag då..... På kvällarna tillhör Britta oxå de i gänget som gärna vill godnatt-pussas. Dock har hon en helt egen variant för att komma närmast mig. Hon trycker sig helt sonika fram, de andra har inte en chans när hon kommer som en bulldozer.... Min underbara lilla förklädda noshörning!!!
AXEL, gullponken himself, han vet att han minsann är mamz speciella lilla älskling! Som enda gossen här i kojan så har han -självklart- vissa privilegier. Så fort han ser att jag börjar göra mig klar för att åka någonstans, jaa, då står han där vid dörren som en scout. Alltid redo!!! Å oftast så får han ju följa med..... Axel får mig verkligen att känna mig älskad & oumbärlig, han är ständigt vid min sida! Såklart vill han ju återgälda all den kärlek han får av mig, det gör han -ofta & gärna- genom att "tvätta" mitt ansikte grundligt så fort han kommer åt. Flera gånger per dag, bara för att vara på den säkra sidan!!! Detta är oxå den obligatoriska kvällsritualen, då ska han stå (med sina 10,5 kilo) högt uppe på min bröstkorg & pussa & pussa.....
SONJA, den lilla sköningen, är ju maskot här i kojan. Som yngsta deltagare så är hon -såklart- ursäktad för det mesta hon hittar på.... (Förutom när hon kissade i min säng!) Hon kan vara en fullfjädrad liten satmara, har en outtröttlig energi, hittar på rackartyg dagarna i ända - men är söt som socker!!!!! Sonja är mitt älskade lyckopiller, mitt hopp & min framtid. Trots att hon kan vara en illbatting utav sällan skådat slag så har hon fått mig att sväva på små rosa moln sen den dag hon föddes!!!! Självklart sover hon i sängen med det övriga gänget, självklart ska hon oxå pussa på mamz innan läggdags....men sen kryper hon ihop brevid min kudde & sover gott heeela natten lång. Bara för att vakna på morgonen, fullpumpad av ny sprudlande energi.....
Läggdax! Först till kvarn får först mala.....
Ett litet steg för mänskligheten - men ett STORT bautasteg för en liten Sonja!!!
Samling på stenen! Fr. v: Sonja, Britta, Ampan (sittande) & gullponken Axel. Mulliga mopstanten Qawa??? Tjaa, hon satt kvar & gömde sig bakom en trädstam lite närmare stugan. Allt för att slippa gå.... Alla sätt är bra, utom de dåliga!!!
LOVE IS IN THE AIR.....
......& visst, man ska alltid hylla kärleken. Men här pratar vi kärlek mellan mina älskade mopsar, närmare bestämt mellan min höglöpande sockerpulla Britta & gullponken Axel. En kärlek som jag inte har några som helst planer på att låta utvecklas vidare.... Till deras stora förtret!!!
Förälskade mopsar har dock en viss förmåga att vara extremt uppfinnigsrika.... Gullponken Axel väckte mig tio i 6 imorse, gnydde & uffade från sin "inhängnad". Sömndrucket försökte jag först be honom vara tyst...men se dom orden förstod han inte ett smack av.... Nåja, han behöver kanske gå ut (helt plötsligt den tiden på morgonen! Annars sover han som en stock så länge jag ligger kvar i sängen!) tänkte jag, pallrade mig upp & släppte ut den kärlekskranke herren. Men icke!!! Han vände kvickt som attan & -vips- hade han hoppat upp till brudarna i sängen! Sockerpullan Britta reagerade oxå blixtsnabbt, när objektet för hennes heta känslor helt plötsligt är inom räckhåll. Villigt ställer hon sig upp, viker undan svansen som för att visa: "-Här är Pärleporten. Välkommen in!"
Å ungefär här uppfattar jag vad som händer, där jag fortfarande står borta vid dörren & funderar på vart i fridens dar gullponken försvann med sån himla fart! Pangar igen dörren samtidigt som jag fullkomligt flyger -som en kamikazepilot- genom luften för att förhindra en utveckling av herdestunden i sänghalmen. Hinner tack & lov fram i tid, suger tag i sockerpullan Britta & slänger upp henne i luften. Gullponken är lite smått överraskad över vad som händer & tittar sig lite förvirrat omkring, som om han tänker: "-Vart tusan tog snyggingen vägen???"
Själv pustar jag ut, med en lika förvånad sockerpulla över axeln. Förpassar den minst lika kärlekskranka Britta till "inhängnaden", sätter mig på en köksstol & förbannar såna här brutala uppvaknanden.... Eftersom jag vid det här laget är absolut klarvaken inser jag att det är helt vitslöst att försöka krypa ner i den varma & goa sängen igen, för ytterligare nån timmes sömn. Sätter på morgonkaffet istället......
JAG VILL SÅ GÄRNA TRO.....
.....på människans godhet. Särskilt nu, efter den ofantligt stora sorg som drabbade min kära vän & hennes familj. Vi ska vara rädda om varandra. Livet är så skört, så bräckligt....
Jag blir ibland kallad för både naiv & blåögd för att jag klamrar mig fast vid denna vilja, att tro gott om andra människor. Jag försöker alltid att "blunda med öronen" när jag hör illasinnat prat, vill hellre bilda mig en egen uppfattning (om det är möjligt!) Alla människor är värda en chans, ibland till & med en andra chans!
Men jag har insett att det kommer nog alltid att finnas människor som gör det lite svårt för mig att hålla fast vid min tro på människans godhet.....
Genom historien har det funnits ett flertal....Hitler & hans hantlangare är väl det tydligaste exemplet!
Men det behöver inte nödvändigtvis vara tyranner av den kalibern. Det räcker med att se på TV-nyheterna eller läsa en dagstidning. Även i vårt eget lilla land kan det finnas såna människor som gör att man tvivlar....
Människor som bara kan växa själva genom att förtrycka andra, människor som framhäver sig själva på andras bekostnad, människor som finner njutning i att svartmåla någon annan, människor som vältrar sig i någon annans olycka, människor som bara kan känna sig lyckade genom att krossa någon annan, människor som är uppfyllda av hat.....
Det är människor som dessa, som ibland gör det svårt för mig att fortsätta tro. Människor som dessa, som vi alla har omkring oss - i mindre eller större utsträckning.
Ibland skulle det vara så lätt att själv fastna i ett hat, men det vägrar jag att göra! Hat är en ovärdig känsla som inte kan användas till någonting vettigt.
Nej, jag håller fast vid min tro på människans godhet! Jag vet att den måste finnas.....
"HAT KAN INTE FÖRDRIVA HAT. DET KAN BARA KÄRLEKEN GÖRA!!!"
Citat av Martin Luther King
"LEV & VAR EN GLAD SKIT!!!"
Citat av Sonja-mops
SORGENS DAG....
Idag var ännu en sån där dag när jag fick ett väldigt hastigt & olustigt uppvaknande.
Fick veta att yngsta sonen till en mycket kär vän lämnade jordelivet igår kväll....
Det kändes som om en iskall hand kramade mitt hjärta, hur var det möjligt??? Han var ju bara 18 år, stod på tröskeln till Livet.
Mitt modershjärta blöder för min kära väns skull... Hur ska hon orka gå vidare? Kommer hon att orka?? Vill hon ens det???
Detta är den mardröm som alla vi föräldrar lever med, att vi ska förlora våra älskade barn. De barn som vi burit i våra kroppar, som vi gett liv åt, som vi följt genom åren, som fått oss att gråta av vanmakt, som gett oss mer lycka än vi kunnat drömma om, som fått oss att slita våra hår, som skänkt oss den allra största glädjen....men framförallt, våra barn som vi älskar mer än ord kan beskriva. Som vi älskar mer än livet. Mer än döden....
Jag vill så gärna säga att jag förstår hur det känns....men det kan jag inte. Jag kan inte förstå, för jag har inte behövt uppleva den fasa som hon nu går igenom. Däremot kan jag försöka förstå den förtvivlan, den förintande sorgen, den tomhet & den enorma skräck det innebär att förlora sitt barn. Jag kan försöka förstå det, därför att jag oxå är mamma....
Men det jag med säkerhet VET är att min kära vän aldrig mer kommer att bli den samma....
Från & med nu hör hon till en väldigt speciell skara, hon är en Ängla-mamma....
Mina varmaste tankar & all den kärlek mitt hjärta förmår går till min kära vän & hennes familj.
SICKET ELÄNDE......
.....det är att denna j*vla förkylning ALDRIG verkar ta slut..... Eller förkylning förresten.... Det man vanligtvis förknippar med förkylning (rinnande näsa & ögon, hosta osv) har inte riktigt brutit ut. Här är det HALSONT för hela slanten! Har inte sovit en hel natt på flera dagar, då jag vaknar -abrupt klarvaken- så fort jag försöker svälja. Har legat till sängs med ett papper i handen där jag spottat ut min saliv, bara för att slippa smärtan av att svälja den.... Men det som är absolut värst -ALLA KATEGORIER- är att jag inte har någon röst! Å nu menar jag verkligen ingen röst.... Fattar ni så jobbigt det är för mig, som vanligvis pratar på både in- & ut-andning!!! Det är ett straff värre än nått annat....
Har försökt att gulla upp mina älskade mopsar, men de är otroligt skeptiska till den där kraxande stämman.... De tittar -mycket förebrående- på mig & tycker nog att det är bättre att jag fortsätter att hålla tyst! AAAGHHHH....vill inte!!!! Jag vill ha tillbax min "ljuva" stämma NUUU!!!!!
Kära vännen A, som följt mitt halsont sen dag 1, tyckte dock att idag (efter 4 dagars kraxande) lät jag nog ändå liiite piggare! Så nu är det hopp om liv, må ni tro!!!
Jag -om någon- vet ju egentligen att man inte ska gnälla över en förkylning, det är nått värdsligt som drabbar oss alla. Å sen är den ju inte dödlig (vanligtvis! Själv höll jag dock på att dö av just en förkylning för ett par år sen, men det beror på att mitt immunsystem ballade ur i samband med att jag blev sjuk....) utan att det snarare är en påminnelse om att man lever. Isånafall lever jag i allra högsta grad just nu!!!
Det första jag ska göra när jag är helt frisk, är att åka till mopspinglan Inez, liten I, gulligaste C & snällaste M & hälsa på. Vare sig de vill eller inte! För som jag har saknat "min" älskade lilla trollunge, liten I..... Har saknat att få hålla hennes lilla kropp tätt intill min, har saknat att få snosa henne i nacken, har saknat att få pussa på henne & att bara få se hur mycket som hunnit hända på denna tid...... Känns som om det var en evighet sen jag träffade henne sist!
Saknar oxå att få promenixa i den härliga höstskogen (med starka färger på kläderna & gärna sjungandes pga älgjakten) med mina 4-benta bästisar. Har inte blivit så väldans mycket av den varan de senaste dagarna & det märks på dem. Mest på älskade lilla Sonja-satmara.... Hon kan verkligen vara som en böld i rumpan under en cykeltur, den söta, energiska lilla illbattingen! Men förhoppningsvis är jag snart på "G" igen...
FÖRKYLNINGEN FRÅN HELVETET.....
......har slagit klorna i mig....
Inte bara sådär litegrann, så att man känner att "tjaaa, eventuellt kan det vara en förkylning på gång...." Nääedå, här är det rejäla doningar!!! Gröndjävulskt halsont, bomull i huvudet (mer än vanligt!), feberfrossa alternativt febersvettningar, yrsel & trötthet. Hela arsenalen, alltså!!!
Hemmansägare L ringde igår kväll, hörde min kraxande stämma & att jag lät lite "luddig" när jag pratade. Eftersom han alltid månar väldigt mycket om mig frågade han, med viss oro i rösten, om det inte var dags att jag åkte in på lassa? Jag var väldigt oförstående "Vaddå in på lassa?" Hemmansägare L stod på sig & förklarade sin oro med att läkarna faktiskt sagt att jag genast ska läggas in vid minsta infekton eller dylikt (för ett par år sen höll en ihållande förkylning på att kosta mig livet....) Försökte tänka ut ett bra svar - snabbt! Inte helt enkelt då tankarna hindras av all bomull som fyller ut hela skallen.... Lite lamt svarade jag: "-Jooo, men jag måste ju bara in när jag är sjuk på riktigt...." Å det är jag minsann inte.....riktigt än.....
PÅ VÄG....
.....till Luleå. Igen! Har varit ett jädra rännande fram & tillbax sista tiden.
Vi har en dejt med ett ombud för Brottsofferjouren först, där ska vi få lite info om hur allt går till. Å sen är det dags att kliva in i rättsalen....
Lite fjärilar i magen har vi allt, det är ju inte precis någon situation som man är van att befinna sig. Men tillsammans är vi starka!!!
Synd att vår egen Länspolismästare, mulliga mopstanten Qawa, har gått i pension....
Här försöker Qawa lära upp nästa generation, kanske Nova blir vår framtida Länspolismästare???
JAG SA JU DET.....
.....att hösten börjar den 1 september! Å det gjorde den minsann....
Gårdagen började i gråmulet moll för att senare under dagen övergå i lite soligare dur. Tror att sommaren bara ville ta ett sista farväl för den här gången.... För -kors-i-krösamose- inatt brakade det loss.... Vaknade av att regnet fullkomligt öste ner & jag trodde, där ett tag, att taket skulle blåsa av min lilla stuga.
Vaknade igen ett par timmar senare till en regntung himmel & ett "snöfall" av gula björklöv som singlar mot marken....
Jaa, den är verkligen över nu, sommaren. Det är bara att inse att vi går -med raska kliv- mot mörkare tider. Fast det har ju sin tjusning oxå....
Kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är rätt skönt! Med gott samvete kan man krypa upp i skönaste soffan/fåtöljen/sängen med en bok, en stor kopp thé & ett gäng myssugna mopsar!!! Tända lite ljus, eventuellt göra upp en brasa i öppenspisen & bara snegla ut genom fönstret på höstrusket där utanför!!! Det är väl ändå livskvalité???
Å sen vet man ju att hösten även kommer att bjuda på underbara, krispiga dagar med hög & klar luft, en rent makalös färgsättning i vår vackra natur & precis perfekt mops-promenixar-väder!!!
Så vid närmare eftertanke....hösten kanske ändå är en av de bästa årstiderna....
SOM EN KÄFTSMÄLL.....
.....slår saknaden efter min älskade lilla mamma till.... Den kommer över mig så starkt mellan varven, trots att det har gått så många år. Tiden läker inga sår, den får bara såren att blöda mindre....
Älskade mamma, nu står jag inför ännu en höst utan dig. Saknaden gnager i mig, den skaver & gör ont. Varför, varför, varför....det är den eviga frågan - utan svar.... Varför skulle du bli sjuk & lämna oss, just när jag själv var som allra sjukast?? Varför just du, som vi behövde mest??
Ibland känner jag mig så oändligt ensam, en stor tom & ekande ensamhet. En ensamhet som ingen kan fylla....
Du lämnade ett tomrum efter dig som jag inte trodde att jag skulle överleva. Ett tag ville jag inte ens det... Jag ville följa efter dig, vartän det var du tog vägen. Men det kan jag ju inte - inte riktigt än.... Jag måste ju leva mitt liv färdigt först, även om det tar emot ibland....
Jag saknar att få lägga mitt huvud i din famn, jag saknar hur du alltid strök mig över håret & försäkrade mig om att allt skulle bli bra. Jag saknar att få komma "hem" & att få känna mig "liten" hos dig. Jag saknar att bara ta upp telefonen, slå ditt nummer & få höra din röst. Jag saknar hur du alltid fanns för mig & alltid älskade mig förbehållslöst. Jag saknar att du alltid sa till mig: "-Anne, kom alltid ihåg att om så hela världen vänder oss ryggen så har vi alltid varann!"
Mamma....älskade mamma.... Vem har jag nu.... Ååhhh, som jag saknar.....
MOPSTRÄFF PÅ MOPSÖN......
.....VILKEN UNDERBAR DAG DET BLEV!!!!
De senaste 2 åren har vi haft våra Mopsträffar vid min Kyrkstuga i Norrfjärden (Piteå), men detta år ville vi förnya oss litegrann. Jag, toppsnäckan E & kära vännen A funderade hit & dit, var fanns ett lämpligt ställe? Det krävs ju att detta ställe uppfyller vissa kriterier, bl.a ska det gå att släppa lös ett helt gäng glada moppar, gärna finnas tillgång till toa (åtminstone för 2-beningarna) finnas möjlighet att koka kaffe & gärna en grillplats. Efter en hel del tänkande så kom vi fram till att hemma hos kära vännen A & kära vännen H på Mopsön var ju det idealiska stället!!!
Så blev det! Å vilken fantastisk uppslutning! När vi räknade samman alla som kommit förbi under dagen så hade vi varit otroliga 30 MOPSAR (& en liten "maskot", chihuahuan Lou 5 månader) & 42 MOPSFRÄLSTA 2-BENINGAR!!!! Inte illa, måste jag säga!!! Vi minglade, stiftade nya bekantskaper, fikade, grillade, några testade kära vännen H´s "mini-agility-bana", några tränade att stå på bord, vi blev fotade (både gruppbild & enskilt samt i lite olika familjegrupper)
Min älskade mulliga mopstant Qawa "Laila" Andersson ville -såklart- vara i fokus, så hon ställde sig helt sonika FRAMFÖR hela gruppen!
Grillning stod självklart oxå på dagens schema!
Familjefoto av Britta & Ernst med sina avkommor Sonja & Folke.
Allas vår underbara toppsnäckan E, som förärades en så vacker blombukett av Mumsan & hennes papz, glade G, för lång & trogen tjänst i mopsvärlden!
Mopsträffens yngsta deltagare var mopspinglan Inez alldeles egna "människo-valp" liten I. Hon var så nöjd, glad & tillfreds under heela dagen! Älskade sötunge!!!
Årets nyhet var att vi hade lotteriförsäljning, med finfina priser! (Självklart går hela förtjänsten oavkortat till vår lokala avdelning) Vi sålde lotter som aldrig förr! TACK till Er alla som -utan knussel- köpte lotter för glatta livet!!! (Att man nästan började misstänka att någon mutat "vinst-dragaren" där ett tag, det hör inte hit!!!!!)
Mina UNDERBARA valpköpare, familjen Åkerström, med sin älskade lille rallymaskin Folke!!!
Släkten ÄR bäst!!!! Älskade favvo-K med dagens lilla maskot, 5 månader gamla chihuahuaflickan Lou! Mopsarna var VÄLDIGT intresserade av denna märkliga lilla tingest. Gullefjunet Lou var en kavat liten tjej & tyckte bara att de blev lite jobbiga när de blev allt för många samtidigt. En chihuahua helt i min smak!!!
När dagen började lida mot sitt slut så var det MYCKET nöjda (& trötta!) mopsar som tackade för sig & även supernöjda 2-beningar som drog sig hemåt (tror att även 2-beningarna kände sig lite trötta efter en sån härlig & intensiv dag?!)
På agendan härnäst står en julfest, som jag vet att många redan längtar till! Jag & toppsnäckan E ska slå våra kloka huvuden ihop & flura lite på var vi ska ha den, vi meddelar självklart när det börjar närma sig!!!
VÄRLDENS STÖRSTA & INNERLIGASTE BAUTATACK TILL KÄRA VÄNNEN A & KÄRA VÄNNEN H SOM UPPLÄT SIN MAGNIFIKA TOMT TILL ÅRETS MOPSTRÄFF!!! Det gör vi gärna om!!!!
ETT MINST LIKA BAMSESTORT TACK TILL ALLA ER SOM KOM & GJORDE DENNA DAG ABSOLUT OFÖRGLÖMLIG!!! UTAN ER....INGEN TRÄFF.... SÅ ÄN EN GÅNG: HJÄRTLIGT TACK!!!!
Hoppas att vi ses igen på julfesten!!!!
