DESSA J**LA TELEFONFÖRSÄLJARE.....
....kan driva mig till vansinne!!! De ringer precis när som helst, sena kvällar, helger....ingen tid på dygnet är helig för dem. Jag brukar försöka att sansa mig & tänka att det är ju kanske inte världens roligaste jobb, så otacksamt, & förmodligen är det yngre människor som jobbar med detta. Yngre människor som kanske inte har nått val, som trots allt är tacksamma för att åtminstone fått ett jobb i dagens Sverige. Så försöker jag att tänka i mina ljusa stunder....men....jag lyckas inte alltid, måste jag erkänna!
Igår kväll var en sån gång. När jag inte lyckades sansa mig....
Jag & älskade O skulle just bänka oss framför TV:n, då ringer telefonen. Redan innan jag svarar vet jag att det är en telefonförsäljare, då detta nummer har ringt tidigare & jag kollat upp det på Eniro. Å jag bara känner hur ilskan sköljer över mig....
Jag svarade med mitt namn, varpå denne person, av kvinnligt kön, frågar: "-Är detta Anne?"
Mer än så behövde jag inte i denna stund. Säkringarna rök all världens väg!!!
Jag: "-Jaa. Fortfarande!"
TF: "-Hejsan, mitt namn är xx xxxx & jag ringer från försäkringsbolaget xx. Vi är det största försäkri...."
Längre hann hon inte, innan jag -väldigt oartigt- avbröt hennes väl inövade lilla tal.
Jag: "-Ursäkta, men du ringer vid en väldigt olämplig tidpunkt. Vi gör så här istället, att du ger mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag upp dig när jag har möjlighet?"
TF: "-Om det inte passar just nu, så kan jag återkomma senare?"
Jag: "-Näe, utan vi gör som jag föreslog istället. Du ger mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag dig när jag kan?!"
TF (skrattar lite nervöst i luren): "-Men det går ju inte...."
Jag: "-Inte??? Varför skulle inte det gå?"
TF: "-Vi får inte lämna ut det"
Jag: "-Nähä, men det kanske även är så att du inte vill att främmande människor ska ringa hem till dig när som helst?"
TF: "-Nej, det vill jag ju inte...."
Jag: "-Nää, det skulle säkert kännas olustigt. Men då kanske du förstår hur det känns för mig när såna som du ringer???"
TF: "-Jooo...." (Här började jag nästan -men bara nästan- att tycka lite synd om henne)
Jag: "-Vad bra! Som du säkert förstår så är jag inte intresserad av vad än du har att erbjuda mig & jag vill inte heller att du, eller någon av dina kollegor, kontaktar mig igen. Är det okej?"
TF: "-Mmm, då vet jag"
Jag: "-Toppenbra. Tack ska du ha. Hejdå!!!"
TF: "-Tack själv, hejdå!"
Fortfarande pyr ilskan i mig, men nu smyger sig oxå mitt mer sansade "jag" in i bilden. Den arma kraken.... Hon hade säkert haft ett annat jobb om hon kunnat välja.... Jag kanske var onödigt hård & sarkastisk? Förmodligen! Men en sak är säker, budskapet gick fram.....
Kommentarer
Trackback
