SÅ HÖGT ÄLSKAD AV OSS ALLA...
Hon.
Min yngsta.
Den alltid lika glada och lättsamma.
Hon som var ständigt leende.
Som gjorde diplomati till en konstart.
Som var tryggheten personifierad.
Hon var helt enkelt en väldigt glad, klok och lättsam unge.
Och så oändligt älskad av oss alla.
Hon.
Min yngsta.
Som blev äldre, som växte upp.
Under åren visade det sig att det inte bara var glädje och lättsamhet i min yngsta,
det gömde sig även ett mörker i henne...
Ett mörker som ibland flöt upp till ytan som en kletig, geggig sörja.
Ofta visade sig detta mörker genom hennes dåliga humör, som kunde skifta i en handvändning.
Från strålande sol till nattsvart natt i ett enda ögonblick...
Jag valde att se hennes mörker som en sund kontrast till hennes vanligtvis ljusa sinnelag.
För i ärlighetens namn så var aldrig det dåliga humöret -och de tvära skiftningarna- ett problem, de gjorde henne bara ännu mer komplett.
Hon.
Min yngsta.
Så högt älskad av oss alla.
Från hennes sjätte levnadsår tog livet en sorgesam vändning.
Allting ställdes brutalt på ända...
Inom loppet av ett enda år så var allt förändrat.
Livet -som hon dittills kände det- fanns inte längre.
Det var oåterkalleligt förbi.
Jag insjuknade allvarligt och blev inlagd på sjukhus.
Efter en av alla operationer så kallades min familj dit för att vaka över mig, då utsikterna för min överlevnad var högst begränsade.
Kort därefter dog min mamma -och barnens högt älskade mormor- väldigt hastigt.
Det var en stroke som tog henne ifrån oss, utan att någon av oss egentligen förstod vad som hände.
Kanske var det allra svårast att förstå för en sexårig liten flicka?
Inte långt efter att barnen fått ta farväl av sin älskade mormor, vid en oerhört vacker begravningsceremoni, så drabbades även jag av en stroke.
Den gjorde mig vänstersidigt förlamad och jag blev rullstolsburen.
Allt detta hände under hennes sjätte levnadsår...
Livet -som hon dittills kände det- skulle aldrig mer bli detsamma.
För henne.
För oss.
Jag tror att det var framförallt under denna sårbara tid, under förändringens tid, som hon och hennes äldre syster skapade det starka och kärleksfulla band som mina döttrar idag har till varandra.
Ett band av tillit.
Trygghet.
Kärlek.
Styrka.
Samhörighet.
Ett band som ingen -eller ingenting- kan bryta.
Som är starkare än allting annat.
Mina älskade döttrar är en själ i två kroppar.
Det är de två mot världen.
Hon.
Min äldsta.
Och hon.
Min yngsta.
Den lilla sexåringen som blev äldre, som växte upp.
Som inte var bekväm i de kvinnliga former hennes kropp började anta...
Som ville dölja -gömma- allt som förvandlades till något mjukt och vackert på den lilla flickkroppen.
Hon som bara ville köpa sina kläder på butikernas avdelningar för pojkar.
För där fanns det inga formsydda plagg.
Ingenting som satt tajt och framhävde det, som hon gjorde allt för att dölja...
Än en gång var det förändringens tid.
För henne.
Som alltid varit så högt älskad av oss alla.
Så blommade hon äntligen ut.
Hon blev vän med allt det vackra som var hon.
Som jag hade väntat och längtat efter detta...
Att hon skulle se på sig själv genom våra ögon.
Se den makalösa skapelse som var hon.
Se den älskvärda individ hon alltid varit.
Vår stolthet.
Vår kärlek.
Vår lycka.
Äntligen såg hon vad vi sett, ända sedan hon föddes!
Nu kom även en tid av frigörelse.
Hon ville stå på egna ben.
Hon vågade.
Hon var trygg.
Hon var omfamnad av vår kärlek.
Hon var uppfylld av livet.
Och hon flög - både högt & långt...
...men hon kom för nära solen.
Hon brände sina vingar.
De bar henne inte längre.
Och hon störtade obarmhärtigt mot marken...
Den hårda och kalla marken.
Där bara mörkret väntade.
På henne.
Min yngsta.
Ännu en ny tid tog sin början.
Den mörka tiden.
Den nattsvarta.
Och livet -som hon dittills kände det- skulle aldrig bli detsamma mer.
Det var oåterkalleligt förbi.
För henne.
För oss.
Hon fastnade i det svarta.
Det kletade sig fast vid hela hennes kropp, sökte sig in genom porerna och gjorde henne lamslagen.
Mörkret förgiftade hennes ljusa, vackra sinnelag.
Det tog henne ifrån oss.
Hon förvandlades framför våra ögon.
Och hon föll.
Och föll.
Och föll...
Hon.
Min yngsta.
Så oerhört älskad av oss alla.
Älskad.
Men jag blev snabbt varse, att vi inte kan älska någon tillbaka till ljuset.
Tillbaka till livet.
Tro mig, för jag försökte.
Vi kan inte älska in livslusten i en annan människa.
Inte älska in viljan att leva.
Inte ens i våra barn.
Tro mig, för jag försökte.
Så hjälplös låg hon i sin säng.
Omsluten av det nattsvarta mörkret.
Så skör.
Så liten.
Så hjälplös stod jag bredvid och såg henne pinas, utan att kunna nå fram.
Så skör.
Så liten.
Vi var vilsna i en värld som hade blivit för stor.
Som två skepp, som driver omkring med trasiga segel, på ett öppet & stormigt hav.
Det fanns inte längre några tvivel:
Jag måste rusta för kamp!
Jag visste nu att hennes liv låg i mina händer.
Än en gång så måste jag ge henne styrka och mod att vilja leva.
Precis som jag gjorde då hon föddes.
Hon.
Min yngsta.
Men hon ville inte.
Hon stretade emot.
Döden var alltför lockande.
Den erbjöd henne fred och frihet - ifrån henne själv.
Och den var en hård motståndare.
För den hade henne redan i sitt grepp.
Jag rustade för kamp.
Den hårdaste jag någonsin utkämpat.
En kamp som bara kunde ha ett enda slut.
Liv.
Eller död.
En kamp som jag var tvungen att vinna.
Helt enkelt för att alternativet inte var något alternativ.
Jag slogs för mitt barn nu.
För hennes överlevnad.
Hon.
Min yngsta.
Så vanvettigt älskad av oss alla.
Vi stred.
Länge.
Vi räknade i år.
På den ena sidan stod jag.
På den andra stod Döden.
Där mitt emellan stod hon.
Och vacklade...
Allt det svarta fanns ju där.
Runtomkring.
Så nära.
Det slet och drog i henne.
Döden lockade fortfarande.
Den sjöng för henne.
Men jag skulle aldrig någonsin ge upp.
Kunde inte ge upp.
Jag slogs för mitt barn nu.
För hennes överlevnad.
Även om jag själv höll på att gå under emellanåt...
Aldrig. Någonsin. Ge. Upp.
Priset för kampen blev högt.
Obeskrivligt högt.
Högre än jag hade kunnat ana,
då i början...
...när mörkret tog henne ifrån oss.
Det kostade två självmordsförsök.
Det kostade självdestruktivitet.
Det kostade mängder av ärr på de vackra små armarna.
Och det var hon som betalade priset.
Hon.
Min yngsta.
Långsamt -så långsamt- ville hon allt oftare kämpa vid min sida.
För livet.
Mot Döden.
Sakta -så sakta- återvände hon till oss.
Till slut valde hon sida.
Hon valde att leva.
Fullt ut.
Och vann därmed kampen.
VI vann kampen.
Tillsammans.
Vår största och viktigaste seger.
För livet.
För att fortsätta leva.
Och Döden drog sig tillbaka med ett avgrundsvrål...
Den hade slutligen förlorat sitt grepp.
Om henne.
Min yngsta.
Som alltid varit så högt älskad av oss alla.
En ny tid tog sin början.
Än en gång.
Nu skulle hon lära sig att leva igen.
För henne -som levt de senaste åren i ett nattsvart mörker- var världen så stor.
Skrämmande.
Därför fick vi gå varligt tillväga...
Stötta henne när hon tog sina första stapplande steg.
Trösta henne när rädslan tog överhand.
Fånga upp henne alla gånger när hon föll.
Precis som jag gjorde när hon var liten.
Då.
Före mörkret...
Som hon kämpade under denna återfödelsens tid...
Hon.
Min yngsta.
För att återerövra tilliten till det ljusa.
För att våga tro på allt det vackra.
För att inte släppa in det nattsvarta, som fanns där så nära.
Redo att sluka henne.
Igen.
Men nu fanns en viktig skillnad:
Hon hade gjort sitt val.
Hon valde livet!
Hon hade en krigares ärrade kropp,
men också dess vackra, starka själ.
Och hon gav inte upp.
Aldrig. Någonsin. Ge. Upp.
Hon var äntligen på väg tillbaka.
Till oss.
Till livet.
Som hon bestämde sig för att leva.
Och hon har fortsatt att välja livet alla dagar sedan dess!
Hon.
Min yngsta.
Den kloka.
Vackra.
Och så obeskrivligt älskad av oss alla!
/Mamma
NÄR MAN FÅR OVÄNTAT BESÖK...
...fast man inte alls vill ha något jädra besök överhuvudtaget. Definitivt inte av den typen jag fick iallafall!
Det här sista året har varit rätt tufft, alltså hela 2018 & så här långt in på 2019...
Eller förresten, inte bara "rätt tufft" utan snarare rejält genomjävligt!
Min sargade lilla kropp har successivt börjat säga ifrån. Alla hårda prövningar -med bl a operationer, re-operationer, stroke & hjärnhinneinflammation- har satt sina spår, precis som min käre gastroenterolog på Sunderby sjukhus förutspådde redan för typ 6 år sedan.
Jag tappar i vikt hela tiden, nu är jag nere på modesta 43-44 kg till mina 163 cm. Detta gör att jag blir trött mycket snabbare & behöver en powernap mitt på dagen för att orka med.
Min högra lunga fick plötsligt nog & överraskade mig med att lungspetsen förtvinade.
Under 2018 så var min högra njure uppenbarligen less på sin position, den "lossnade" helt sonika & ligger numera & skramlar strax ovanför höftkammen. Det kallas flytande/vandrande njure.
I våras såg läkarna att levern visst är märkbart förstorad. Ingen vet varför & ingen har heller brytt sig om att ta reda på orsaken. Det var lixom bara ett konstaterande!
Sen är min gallablåsa kroniskt inflammerad numera (å gör skitont mellan varven!)
Det allra senaste på "organ-kollaps-fronten" är att mitt hjärta har börjat säga ifrån. Jag hade visst alla symtom på igenproppade kranskärl, så det gjordes en röntgen & förbereddes samtidigt för ballongsprängning på Kardiologen i Sundsvall, men där gick de på en nit! Mina kranskärl var minsann så rena & fina som någonsin!
Det fanns alltså inga tydliga & uppenbara "fel", utan hjärtdoktorerna kunde bara konstatera att jag har ett ansträngt & "trött" hjärta. Så nu är jag inne på min andra hjärtmedicin, då den första inte fungerade alls.
Inte för att vara förmäten, men jag tyckte faktiskt att det räckte där. Att jag på nått sätt hade fyllt min "eländeskvot" för något år framöver. Att jag skulle få en liten paus för att lära mig leva utifrån de nya förutsättningar som nu var mig givna....
Men icke!!!!!
Då fick jag minsann ett högst oväntat besök!
Det var ingen mindre än självaste Cancer som knackade på dörren.... Eller närmare bestämt Bröstcancer.
Nästa vecka ska jag till Bröstkirurgen i Sundsvall, där jag får veta dels vilken typ av cancer jag har men oxå hur pass aggressiv den rackaren är. Då ska kirurgen även tala om ifall de rekommenderar att jag opererar bort hela bröstet eller om de tror att det räcker men en del.
Det här är någonting helt nytt för mig & mina älskade döttrar. Vi har aldrig behövt befinna oss i Cancerland tidigare (Tack & lov!) Vi trevar oss fram just nu, vill inte riktigt ta in vad som händer...
Men oavsett vad vi vill, så är vi här nu. I Cancerland.
Jag är cancersjuk. Oxå.
Tusen -å åter tusen- tankar snurrar runt i mitt huvud.
Kommer min redan försvagade kropp att orka med den här fighten?
För första gången på länge är jag rädd, rädd för allt det nya som jag inte har någon kontroll över...
Det är bara för mig att knyta på mig boxarhandskarna igen & ge den här objudna gästen en hård snyting!
För att ge upp utan att slåss för mitt liv, det händer bara inte!!!
HERRE GUD & PLÄTTAR Å PANNKAKOR.....
..... vad M-Å-N-G-A storhelger som har passerat!!!
Det har hunnit julpyntas, firas jul & nyår, trettondag & så fick jag då slutligen plocka bort dessa små tomtar & adventsstakar igen...
Pjuuuh.....säger jag - lite lättare om hjärtat!
ÄNTLIGEN är denna über-helvetiska december över....
I många år har just december månad varit en ren & skär ångestmånad för mig.
Inte sådär som det är för de allra flesta, att man stressar röven av sig inför den stundande julen. Nixpix! Jag menar riktig "svårt-att-andas-hjärtklappnings-kallsvetts-tryck över bröstet-ångest".....
Å nu -i mitten av januari- kan jag bara titta i backspegeln & konstatera att:
Jooodå! December levererade även 2014....
Men nu har den där jäsikens skitmånaden passerats & den är lagd till handlingarna. Så gott det går.... Den har ju dock fört med sig en del sorgliga & trista händelser, som jag lixom inte bara kan stoppa ner i arkivet & lämna bakom mig. Hur gärna jag än vill....
Juldagen, den 25 december, somnade min älskade farbror Per in. Han lämnade jordelivet lugnt & stilla i sitt hem i Mettäjärvi, omgiven av sin fru & sina barn med familjer samt sin lillebror -tillika min pappa- & Bitte.
Å så hade cancern skördat ännu ett offer.... Denna djävulska sjukdom.
Farbror Per var sin hembygd trogen i hela sitt liv, han föddes & han dog i sitt älskade Mettäjärvi.
Den 23 januari ska vi följa min älskade farbror till hans sista vila.
Å för mig personligen kommer det att vara som att begrava en stor & viktig del av själva sinnebilden från mitt barndoms Mettäjärvi.....
Då vi vet att denna operation är oerhört riskfylld (kirurgerna har tvekat i drygt 1 år pga risken för komplikationer då jag inte är i så vidare värst bra skick...) så krävs det sin beskärda del av mental förberedelse. Självklart för min egen del & mina närmaste vänner - men framförallt för mina älskade döttrar D & O.
Men vi förberedde oss så gott vi kunde; pratade, grät, planerade, pratade lite mer, skrattade & grät en skvätt till!!! Å just precis när vi ansåg att vi nog var så pass redo som det gick att bli - då kom det. Samtalet. Från kirurgen. Där de sa att de var tvugna att flytta fram operationen. Igen.
Vi var bara tomma efteråt.... Visste inte riktigt vad vi skulle känna.... Glädje? Ilska?? Hopplöshet???
Eventuellt skulle jag få en ny tid i slutet av januari. K-A-N-S-K-E....
Dagarna mellan nyår & trettondan kom den. Den Nya Kallelsen.
Men vi var fortfarande alldeles vilsna. Vad i fridens dar skulle vi känna nu då? Vågar vi tro på att operationen kommer att bli av den här gången??
Jag tror faktiskt det!!! Nu är det bara 12 dagar kvar & de har inte ringt från kirurgen ännu!
Dessutom fick jag en kallelse från "min egen" medicindoktor Arne förra veckan. Jag ska till honom den 20:e, & ska ha tagit en massa prover hos distriktssköterskan innan. Då får jag veta om jag behöver läggas in på sjukhuset, innan operationen, för att få näringsdropp.
Summan av kardemumman är nog att jag faktiskt kommer att få min efterlängtade operation den här gången!
Den operation -som inte på något sätt kan göra mig friskare- men som kommer att vara helt avgörande för min framtida livskvalitet. Men jag måste bara se till att överleva den först....
Nu snurrar tankarna runtrunt igen. För vi hade ju inte tillåtit oss att känna något den här gången. Uti-fall-att-det-inte-blir-av....
Så nu ska jag & mina flickor prata, gråta, planera, prata lite mer, skratta & kanske gråta en skvätt till....tills vi känner att vi är så redo som vi kan bli, oavsett hur operationen går.....
ÄNTLIGEN KOM DEN.....
.....operationstiden, som vi väntat så länge på!
Det har sannerligen varit en lååång process... Först tog det cirka ett år för kirurgerna att bestämma sig för om de överhuvudtaget skulle våga utföra den, sen sattes jag upp på (den eviga) "op-listan" där min operation blivit framflyttad - gång på gång.... Men nu är det alltså dags!!!
Eller.....kanske inte NU som just precis NU idag....utan NU som torsdagen den 18:e december.
Eftersom förutsättningarna måste vara så optimala som möjligt, så kommer jag att läggas in allra senast den 15:e december, för att få näringsdropp innan själva operationen. Å vetskapen om att det verkligen är dags väcker så väldans mycket känslor, både hos mig själv & hos mina närmaste.....
Kirurgernas ord ringer i mitt huvud:
"....det enda vi vet, med 100% säkerhet, är att om det blir komplikationer så kommer det att vara livshotande...."
Jag är medveten om det. Jag är medveten om att riskerna är enormt stora. Jag är oxå medveten om att den tid som vi har nu, dessa dryga 3 veckor, faktiskt kan vara all tid som jag har kvar...om det inte lyckas....
Jag är medveten om allt det & har förlikat mig med den vetskapen.
Det som är betydligt svårare är att se skräcken & gråten i mina döttrars ögon....
Hur ska jag trösta dem? Kan jag lova dem att allt kommer att gå bra??
Kan jag ge dem ett löfte, som jag inte är säker på att jag kan hålla, när jag predikat för dem sen barnsben om hur heliga löften är???
Jag försöker hålla modet uppe, för deras skull men oxå för min. Berättar om hur bra mitt liv kommer att vara efteråt, vilken frihet jag kommer att kunna känna igen. Samtidigt som jag i smyg gör en lista på hur jag vill ha min begravning, var mopsarna ska placeras osv. Hur jädra dubbelt är inte det....
Men en sak är säker, den gamla klyschan att "Leva i nuet" har helt plötsligt fått en helt ny innebörd.....
NÄR LIVET KNACKAR PÅ DÖRREN....
.....& man tror att man är förberedd....
Då kan det snabbt bli lite jobbigt när man inser att man faktiskt inte var ett endaste dugg förberedd. Åtminstone inte på riktigt.... Det hände mig för ett par dagar sen!
Efter att ha väntat -& det har diskuterats hit & dit med alla möjliga experter- i över ett år så kom beskedet: Nu är det dags! Inom ca en månad....
Då kan det hända sig som så, att tankarna börjar snurra.....
Inte tankar på om jag har gjort rätt, för det är jag tryggt förvissad om att jag har gjort! Där har jag haft fullt stöd av allehanda specialister (& mina älskade döttrar), men alla dessa specialister har oxå -gång på gång- förvissat sig om att jag är medveten om vilka risker som vi kalkylerar med. Å det är just precis dessa överhängande risker som gör att tankarna snurrar....
Därför gör jag just nu något av det mest bisarra man kan göra: Jag försöker att vara förutseende för mina älskade döttrars skull & planerar för hur jag vill ha saker & ting ifall det som inte får hända - ändå händer.....
Livet är allt bra märkligt ibland!!!
LIFE IS JUST A STOPPING PLACE
A PAUSE IN WHAT'S TO BE
A RESTING PLACE ALONG THE ROAD
TO SWEET ETERNITY
WE ALL HAVE DIFFERENT JOURNEYS
DIFFERENT PATS ALONG THE WAY
WE ALL ARE MEANT TO LEARN SOME THINGS
BUT NEVER MEANT TO STAY.......
DET HÄR MED ATT FIRA MIDSOMMAR....
.....är det lite si & så med här hos oss. Kan väl inte direkt påstå att vi är sådär vidare värst mycket för att fira överhuvudtaget, varken midsommar eller andra storhelger. Åtminstone inte sen barnen blev stora!
Jag har anammat något helt annat, numera firas A-L-L-A de dagar som är "bra dagar"!!!
De firas genom att jag gör allt det som gör mig lycklig, allt från att vandra i skogen med mina kära små moppar till att åka hem till äldsta dottern, älskade D, & ta en fika i hennes nya fina lägenhet eller umgås med mina underbara, bästaste vänner!
Å det behövs inga röda dagar i almanackan för att fira sånt, utan det handlar mer om att fira själva Livet varje dag....
Men liiiite firar jag midsommar ändå! Jag hade köpt hem sill, lax & härligt färsk mandelpotatis som jag hade bestämt mig för att avsluta med jordgubbar & grädde!!!
Sagt & gjort... Potatisen skalades & sattes på kokning (allt medan 4 små nioveckors mopsvalpar slet & drog i mina byxben för glatta livet!) Sill, lax & hovmästarsås dukades fram på bordet, jordgubbarna sköljdes & delades. Sådärja, allt var klart & det var dags att äta!!!
Å jooo....det var riktigt smaskigt faktiskt. Särskilt avslutningen med jordgubbarna & grädden satt som en smäck!!!
Ända tills....det kom i retur.... Alltihop -i en enda salig röra- simmade lax, sill, mandelpotatis, jordgubbar & grädde omkring i toastolen. Tvi & bläää....
"-Det var väl ett jäkla slöseri på de där dyra & goda jordgubbarna" hann jag tänka mellan ulkningarna.
Nåja, det blev nog lite för mycket fett för att min mage skulle fixa det. Men det var rackarns gott så länge det varade i alla fall!!!
I utbyte mot maten, som jag gjorde mig av med, fick jag istället en hej-dundrande huvudvärk. Ett byte som jag inte är sådär alldeles tillfreds med, men jag fick ingen förfrågan innan, så jag antar att det inte var upp till mig att välja.....
Till mopsarnas STORA lycka så la jag mig på kökssoffan för att vila en stund & genast ville de vara med, allihop! Vanligtvis brukar det vara en mysig stund när vi lägger oss för att vila - I SÄNGEN! Nu råkar ju kökssoffan inte alls vara lika rymlig som sängen, men det löste mina älsklingar genom att använda mig att ligga på. Eller förresten...ligga & ligga...
Sockerpullan Britta rymdes inte riktigt tyckte hon, så hon parkerade helt sonika sin söta lilla mopsrumpa rakt i ansiktet på mig!!!
Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Bokstavligt....
VILL SLITA MITT HÅR.....
.....i ren frustration över min "nya" fina bil....
I min värld (som är rätt befriad från tekniskt kunnande) så är själva tanken med en bil av nyare årsmodell, att bilen lixom bara ska gå. Utan tjorv & problem!
Min fina Kia Ceed, av 2010-års modell, fick jag av lilla pappsen & Bitte-mamsen när den var nästan ny. Då hade den bara rullat i drygt 600 mil (dessa mil var körda av nån återförsäljar-chef) den var blänkande fin & precis lagom stor för att med lätthet få in 5-6 mopsar! Med andra ord så passade den mig som handen i handsken!!!
Men redan första vintern märkte jag att min fina Kia var en känslig apparat, den var inte så vidare värst sugen på att starta när termometern kröp ner mot -15/-20.... "-För jösse namn, det var väl inte så konstigt", ursäktade jag min lilla pärla. Antingen så hade tankstationerna inte hunnit få in rätt diesel i pumparna inför vintern eller så var det diesel av sämre kvalité, för det hade jag minsann hört av kunnigt folk!!!
Den ursäkten höll jag fast vid fram tills i mitten/slutet av december 2013.... För då startade inte den "nya" fina bilen alls! Nixpix, tvärdöd var den....
Älskade O's bästa pappa (som inte heller är så duktig på just bilar & motorer) bestämde illa kvickt att det -naturligtvis- var batteriet som var helt slut (Han hade dragit samma slutsats vintern 2011 & därför införskaffat ett sprillans nytt batteri den gången!) Batteriet plockades ur min lilla pärla & forslades till ett varmt garage & en ivrig batteriladdare. Ett helt dygn tillbringades i laddaren innan batteriet kopplades tillbax i Kian & nu må ni tro att det var spännande att vrida om startnyckeln!
Andäktigt stod bästa pappan bredvid, han vågade knappt andas av spänning!!
Nu skulle väl ändå bilen starta......men...näääe! Inte det...
F**bannat!!!! Just där -& just då- så tappade jag konceptet litegrann. Ut kom en ramsa med väldigt fula ord. En väldigt lååång ramsa....
Nähäpp, det var bara att inse att det nog var ett "riktigt" fel den här gången. Ett sånt där fel som skulle kräva verkstad & en väldig massa pengar....
Vad gör man då, när man har det skräckscenariot målat på näthinnan?
Joo förstår ni, då tackar man sin heliga stjärna att man har den stora lyckan att ha en alldeles egen "bildoktor" i sin absoluta närhet!!!
Så när jag med knäppta händer hade tackat denna stjärna, så ringde jag världens snällaste M. Han, som är utbildad just för att kurera alla dessa krassliga bilar. Han, som är en klippa på att fixa det mesta faktiskt!
Jojomen, snällaste M var rätt säker på sin sak efter att jag förklarat min lilla pärlas åkommor! Det skulle han nog kunna fixa till! Visst skulle det kosta en del, men inte ens i närheten av de pengar som de hade velat ha hos den "speciella-superbra:iga-Kia-verkstan-på-fina-gatan-i-stan"
Så nu väntar jag bara på att snällaste M ska komma till Luleå & ge min Kia "första hjälpen" så att den vill starta igen. Sen ska pärlan köras ner till snällaste M & få sig en rejäl omgång.
Håll i hatten, gott folk!! Nu är det bara en tidsfråga innan vi börjar rulla på vägarna igen, jag, mopparna & min "nya" fina bil!!!
Lånad bild, men den är på pricken lik min pärla!
PIRRIG I MAGEN AV GLÄDJE & FÖRVÄNTAN.....
....känner jag mig idag!
Ska åka iväg med älskade D & hennes fina pojkvän, bästaste J, på en liten "rea-letar-turné!" Jag fick nämligen ett presentkort av dem i julklapp. Fast eftersom min kära dotter vet att jag inte är sådär alldeles särdeles förtjust i att handla saker åt mig själv, så hade hon/de varit förutseende nog att överraska mig med ett presentkort på en djuraffär. Att handla till mina älskade mopsar är det bästa jag vet! Tänk att det alltid finns något som de små 4-fotade älsklingarna absolut behöver!!
Visst är det lite märkligt med alla dessa lediga dagar, när man tycker att man har all tid i världen? Men ändå så tycks det stört omöjligt att hitta en lucka för att prata i telefon med käraste vännen M i Härnösand! Antingen så har käraste vännen M varit upptagen på annat håll eller så har det varit mitt /lugna/ schema som satt käppar i hjulen. Fast just precis idag, när ledigheten är över & verkligheten knackat på dörren, så har vi -äntligen- lyckats hitta en lucka som passar oss båda! Å vilken härlig känsla det är att se fram emot ett telefonsamtal, så himla mycket, att det pirrar i magen av glädje & förväntan!!!
Lylliga mig, vilken underbar eftermiddag/kväll jag har framför mig!!!!
Käraste vännen M, med snygge pojkspolingen Wesson på balansbrädan, när vi hälsade på hos Nordanvindens kennel i somras!
Foto: Nordanvindens kennel
DAGEN EFTER KVÄLLEN INNAN.....
......& jag kan konstatera att jag hade en alla tiders nyårsafton!!!
Var helt inställd på att tillbringa den uppkrupen i soffan, framför TV:n, med mopparna. En riktig myskväll, med andra ord!!!
Å en myskväll blev det minsann, bara m-y-c-k-e-t bättre än jag hade kunnat föreställa mig!!!
På nyårsaftonens eftermiddag blev jag överraskad av min äldsta dotter, älskade D, & hennes fantastiske pojkvän, bästaste J. Eftersom mina närmaste vet att detta med mat är något som inte är speciellt positivt för mig & att jag därmed gärna undviker just det, så kom mina kära älskade förbi med en superdupergod sallad till mig!
Vi satt vid köksbordet med tända ljus, åt & pratade, pratade & åt! Sååå himla mysigt!!
Vid 16:30 åkte de hem för att förbereda sig inför kvällens partaj, jag tog en långprommis med mina 4-benta bästa vänner (innan alla raketer från h*lvetet började vina runt öronen) & kände mig alldeles varm av lycka inombords.
Kände mig så väldigt rik på kärlek, där jag & mopsarna plumsade fram i den nyfallna snön. Hade pratat i telefon med alla mina käraste, närmaste vänner & släktingar, ätit med älskade D & bästaste J, yngsta dottern älskade O var trygg i Piteå hos sin fina vän & skulle fira in det nya året där. Å här traskade jag fram i ett vackert vitpudrat vinterlandskap.... Jag kunde knappast begära mer!!!
Hemma efter promenixen värmde jag choklad & chili-glögg & kröp -mycket förnöjsam- upp i soffan. Mopsarna draperade sig runt mig & vi bara....njööööt!!!!
Efter ett par timmar så hör jag att försiktigt "-Hallå..." från hallen. Vad tusan.... Både jag & hundarna spratt till & skyndade oss dit. Där möts jag av en leende älskade D & en pillemarisk bästaste J.
"-Vi struntade i nyårsfesten, vi tänkte fira nyåret här med dig istället!"
Gissa om jag blev alldeles kvillrande glad??? Hade jag inte haft mina öron så hade leendet gått flera varv runt huvudet, det är jag helt säker på!
Så där satt vi ihopkurade i stearinljusens sken & bara pratade & kände lyckan av samhörighet, medan det gamla året övergick i det nya. Lugnt & stilla!
Å när det slutat smälla så tog vi alla hundarna med oss på en nattlig promenad i det mysiga snöfallet. Vilken fantastisk kväll & natt!!!
Denna nyårsafton 2013/2014 är en av de absolut bästa i mitt liv, jag gömmer den som en värdefull diamant i mitt hjärta för all framtid.
Tänk, att det ofta kan vara just det enkla som blir det allra mest värdefulla.....
ÅRETS SISTA DAG....
.....har vi kommit fram till & det är dags att göra bokslut över året som har gått!
Redan i januari fick min lilla kennel uppleva en lycka & framtidstro som nästan kändes overklig! Min sockerpulla Britta flyttade in hos oss. Hon klev in i vår kojan, höglöpande & redo för lite "rajtan-tajtan"!
Samtidigt bestämde sig kära vännen H för att överlåta sin del i älskade gullponke Axel, på mig. Äääntligen var han min!!!
Eftersom jag såklart tillgodosåg sockerpullan Brittas önskemål om lite "rajtan-tajtan" så kom finaste mopskillen Ernst, från Nordanvindens kennel, på besök hos oss. Å jisses, det blev både rajtan & tajtan kan jag lova!!!
I mars föddes vår efterlängtade mopskull, 5 präktiga & rejäla fis-ungar ploppade ut.
Sen gjorde finaste mopspinglan Inez storslam i utställningsringen detta år oxå. Hon har ju varit & nosat på framgångarna sådär lite lagom, fått nått reserv-CERT & placerat sig i Bästa Tik-klass, men inte riktigt nått hela vägen fram. Tills vi åkte på SKK's nationella utställning i Överkalix.... Då drämde mopspinglan till ordentligt! Hon fick sitt (& hennes uppfödarkoja Nordanvindens) första CERT & blev BIM!!!!! Holy Moses, vilken lycka!!!
Men precis som Livet alltid är, så har det även varit motgångar....
Särskilt tänker jag på dem som lämnat oss under 2013.De som bestämde sig för att veckla ut sina Ängla-vingar & bege sig till en bättre & vackrare värld.
Min älskade svärmor, Else-Maj, fick ge upp sin långa kamp mot cancern. Hon hade kämpat både länge & väl, först mot bröstcancer & sedan -i slutet- mot leukemi. Det var en kamp som blev henne övermäktig.... Dagen efter hennes 67-års dag släppte hon taget om Livet. En sorgens dag för oss som blev kvar....
Dagen efter att min svärmor lämnade jordelivet, så begav sig allas vår Mopskung, Qanakas Asgrymme Assar, iväg på sin sista resa. En förlust som förintade mig totalt.... Assebasse - min kärlek & stolthet!!!
Assars mamz & papz, mina älskade kära vänner M & C, var otröstliga i sin enorma sorg. Vi kunde knappt tro att det var sant, fanns verkligen inte vår fina Mopskung hos oss längre???
Min fina vän C förlorade sin 18-åriga son väldigt hastigt oxå, en sån avgrundsdjup förlust att det nästan är omöjligt att förstå? Hur överlever man något sånt, att förlora sitt barn?? Min fina vän C har nu gått från att "bara" vara mamma till att även bli en Ängla-mamma.... Men ur djupet av mitt hjärta så är det en erfarenhet som jag önskar att hon hade fått vara utan....
Så går Livet vidare, glädjen & sorgen hand i hand.....
Jag ser åren bytas ut allt eftersom & känner en enormt stor tacksamhet över att fortfarande få räkna dem! För det är inte längre en självklarhet.....
Jag önskar er alla ett jättefint avslut på detta år & ett riktigt underbart, spännande GOTT NYTT 2014!!!
GOD JUL....
....till er, alla underbara människor!!!!
Just nu känner jag mig så här....
...bara för att jag legat & kurerat mig hela långa dagen.
Vår födelsedags-/lilla julaftons-fest i söndags för familjens alldeles nyblivna 18-åring, älskade O, den tog rätt hårt på krafterna hos den här mamman....
Det har varit ett hiskeligt rännande på toaletten, där den stora frågan har varit om jag ska använda hinken till det som kommer uppifrån eller till det som kommer lite längre nedifrån? Ska jag sitta på toan eller "köra buss"?? Utan att uppehålla mig alltför länge vid denna "skitsak" så kan jag avslöja att det kändes mest naturligt att använda hinken i "uppifrån-syfte"!!!
Nåväl, tillbax till varför jag just nu ser ut som på bilden här ovan!
Joo, efter att legat till sängs större delen av dagen så insåg jag just precis nu, klockan 02:50, att jag har lite att fixa iordning innan jul-lunchen imorgon! Ooops.... Då ska nämligen jag, älskade O, älskade D & min favvo-svärson bästaste J äta lunch tillsammans, öppna lite julklappar & bara mysa en stund, innan vi skiljs åt för att fira julaftonens eftermiddag på skilda håll!
Så efter att jag legat i sängen & gjort upp en plan för vad som behövde fixas så satte jag genast igång!
Med att skriva ett blogg-inlägg!!!
För ve & fasa, tänk om jag inte hinner skriva det imorgon på självaste julafton? Å har jag nu en blogg så är det ju såklart livsviktigt med ett GOD JUL-inlägg!!! (Särskilt med tanke på de ytterst viktiga saker jag har att skriva om....)
Hmmm.... Fast vid närmare eftertanke kanske det är bättre att jag s-o-v-e-r nu & så gör jag lunch-fixet imorgon bitti? För det är inte sådär himla många timmar kvar innan jag måste kliva upp.... Det blir nog bäst så, trots allt!
Jag önskar er alla en varm & kärleksfull julhelg, ta vara på den tid ni har tillsammans!
TO ALL OF YOU, FROM ALL OF US:
A VERY MERRY CHRISTMAS!!!!
VART TOG ÅREN VÄGEN....
.....undrar jag, samtidigt som vi firar vår dotters 18-års dag?
Vår lill-tjej, hon som -dyrt & heligt- lovade att alltid vara min bäbis, hon fyller alltså 18 år nu!
Hur i fridens dar gick det till??? Vart tog alla dessa åren vägen???
Min yngsta dotter, mammas lilla prinsessa, har blivit en ung kvinna nu. På väg ut i Livet på egna ben!!! (Låt vara att dessa ben är rätt skakiga & inte riktigt bär henne i alla väder, men ändå....)
GRATTIS, ÄLSKADE O, PÅ 18-ÅRS DAGEN!
Jag, bästa pappan & storasyster, älskade D, kommer alltid att stå bakom dig.
Vi står här redo att ta emot dig om du faller, redo att hjälpa dig att hitta just din väg i Livets virr-varr av stigar.
Å glöm aldrig bort, att om så hela världen vänder oss ryggen så har vi alltid varandra!!!
Vi älskar dig, till månen & tillbax. Hela jorden runt, flera varv - oändligt & för alltid!
ÄLSKADE MAMMA.....
.....nu står jag inför ännu en jul utan Dig. Å jag tänker tillbax.... Tänker på alla de jular som jag fick med Dig.
Jag ser Dig framför mig, där Du står i köket & fixar & donar med all julmat. Jag ser Dig framför mig, när Du "haow-haow:ar" & stapplar in i full tomte-utstyrsel - med skägget på sniskan.
Jag ser Dig framför mig.....
När Du lämnade oss -för en bättre & vackrare värld- trodde jag inte att jag skulle överleva. Sorgen & saknaden förlamade mig totalt. Inte kunde väl Du dö? Du, som både var min mamma & min allra bästa vän.
Till sommaren är det 12 år sen Du dog, 12 långa år.... Å ändå känns det som att det var alldeles nyss.
Med sorg i hjärtat kan jag konstatera, att tiden inte läker några sår. Den får bara såren att blöda mindre.....
Men jag bär Dig med mig. Alltid!
Jag låter Dig se genom mina ögon, låter Dig känna genom mitt hjärta.
Jag bär Dig in i en framtid som Du inte får uppleva.
För så länge vi minns så lever Du!
IDAG ÄR DET FARS DAG.....
.....& jag önskar alla fantastiska pappor därute en UNDERBAR DAG!!! Inte minst min egen lilla pappa! Dock har jag inte den blekaste aning om var han befinner sig.... Han brukar vara utomlands den här tiden på året, kanske är han det i år oxå? Det är möjligt att det är så (till & med väldigt troligt) men jag har inte den blekaste aning om var på jorden han förlagt sin resa den här gången? Jag gissar igen! Jag tror att han är på Kanarieöarna, resorna den här årstiden brukar gå dit....
Men oavsett var du befinner dig, min lilla pappa, så hoppas jag att du får en härlig fantastisk dag!!!
Här i kojan har vi ju en alldeles egen pappa som ska firas idag:
gullponken AXEL!!!
Vid det här laget har min älskling en hel hoper med ungar (tur att hund-pappor inte måste betala underhåll!!) & själv är jag ju flerfaldig "farmor". Har t.o.m blivit "gammel-farmor", då käraste vännen A's vackre Cåre/-dåre/ fått egna barn. Sex stycken underbara mini-moppar har lille Cåre/-dåre/ gett liv åt! Så han får oxå fira Fars Dag idag!!!
Mina älskade fis-ungar skickar oxå ett rungande MEGA GRATTIS till deras finaste pappa Ernst, den snällaste nallebjörnen. Ett redigt slick i nosvecket & öronen kommer från dem!!!
Nordanvindens Ernst Einarson - bästaste snyggo-pappan i världen!
BORIS ÄR HEMMA.....
.....& blir bortskämd över alla gränser! Precis som det ska vara!!
Hennes mamz, goaste vännen C, bäddade ner Boris brevid sig i sängen, när de kom hem. Men så plötsligt, efter att de legat & myst en stund, är hon tvungen att åka iväg en snabbis. Inte kunde man ju lämna en just hemkommen, kärlekstörstande bullterrier-flicka ensammen där i sängen??? Nixpix... Finaste Borran var ju fortfarande lite medtagen, så vad gör man då? Joo, goaste vännen C lyfter upp det lilla bullisbarnet & bär in henne till soffan i vardagsrummet. För där sitter (läs: ligger!) Boris papz, världens bästa S. Goaste vännen C lägger ner den snövita älsklingen brevid hennes papz, tillsammans brer de om sin lilla flicka med en mjuk filt & ser till att hon verkar ha det bra! Boris, den underbara överlevaren, suckar högt av välbehag, kurar ihop sig lite närmare sin kära papz & somnar sött. Å där ligger hon & mår alldeles prima, resten av kvällen....
Imorgon ska jag -ÄNTLIGEN- få träffa älsklings-Boris igen! Som jag längtar.... Hon ska komma på kollo hit till "momme" & jag ska fortsätta att skämma bort henne!! För precis som goaste vännen C sa till mig:
"-Boris har överlevt, mot alla odds. Nu ska hon skämmas bort riktigt ordentligt! Det är hon bannemej värd!!!"
Hon är klok som en bok, min goaste vän. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv....
DET DÄR MED TEKNIK.....
.....är inte riktigt min grej!
Jag hävdar -bestämt- att när Gud (eller vem det nu månne vara???) delade ut det tekniska kunnandet, så stod jag inte ens i kö. Jag var inte ens i närheten av någon kö, om jag ska vara helt ärlig.
För att ni verkligen ska förstå hur totalt tom i bollen jag är inom teknik, så ska jag ge er ett alldeles sanningsenligt exempel:
Jag & älskade O befinner oss hos hennes bästa pappa. Han har precis införskaffat en ÄNNU större & -såklart ÄNNU bättre- platt-TV. Frågan är nu vad han ska göra med den han redan har? (den yttepyttelilla 40-tummaren)
Å precis här kläcker jag den ypperliga idén! Den som -för alltid- kommer att användas emot mig för att den idén så solklart visar vilket über-ufo jag är inom teknik....
Håll i hatten, mina vänner!!!
Jag kläcker ur mig följande:
"-Men jag kan ta den! Du har ju milliarders olika kanaler i den TV:n som tjejerna säkert vill ha. Jag har ju bara grundutbudet i min TV!"
Bästa pappan tittar skeptiskt på mig...lääänge....innan han säger: "-Skojar du???"
Jag spärrar förvånat upp ögonen, tänker för mig själv "Är du dum eller...."
"-Det är väl en superbra idé, då får vi ju alla kanaler!!!" kastar jag ur mig, sådär lite lagom nonchalant.
Här vaknar även älskade O till liv, kan jag meddela! Hon stirrar förfärat på mig & suckar "-Men mamma...."
När både bästa pappan & älskade O inser att jag är fullständigt allvarlig, så brister de ut i tidernas asgarv!!!!
Själv fattar jag fortfarande ingenting.... Förrän bästa pappan förklarar (lite svårt att höra, för han bubblar av skratt) för mig (tekniska-über-ufot) att kanalerna INTE sitter i själva TV:n!!!
Var lite svårt att rädda just den situationen, sådär i efterhand, kan jag meddela....
Men nu förstår ni vidden av mitt tekniska icke-kunnande!!!
Det här är lixom mer min melodi, fullt acceptabla förklaringar enligt mig:
OVISSHETEN ÄR VÅR FÖLJESLAGARE IGEN.....
.....& det älskade lilla bulle-barnet kämpar vidare.....
Hon klarade ju operationen, vilket var underbart & självklart en delseger! Men sen har hon ju sina eländiga njurar & den där attans levern som inte direkt vill samarbeta.....
Det har konstaterats att hjärtegullet Boris har njursvikt & värdena är inte bra. Dock har de förbättrats yttepyttelite & det är allt som krävs för att hennes mamz, papz & jag ska få en strimma hopp!
Boris papz, världens bästa S, är såklart jätteorolig för sin lilla bullisflicka & för honom finns det nog inga begränsningar för vad han skulle göra för henne.... Därför är känslan av maktlöshet så rackarns förlamande, när hennes framtid vilar i någon annans (veterinärens? Nån Högre makts??) händer.
Om det bara vore upp till älsklings-Borran så VET vi att hon skulle klara det, hon är en krigare, en kämpe. Hon har gjort det förr! Hon har stått vid Livets rand & vänt tillbax till oss, alltför många gånger....
En gång till, det är allt vi begär. Vänd tillbax till oss, bara en gång till.....
Älskade bulle-barnet Boris, med sin kära papz, världens bästa S.
EFTER EN UNDERBAR SOMMAR.....
......så flyttade jag & mina små 4-benta älsklingar tillbax till storstan. Tillbax till verkligheten....
Å det var minsann ingen mjuk & behaglig övergång. Nope, den var av det mer brutala "krasch-landnings-slaget"....
Vad gör man när man inte längre räcker till? När hjärtat håller på att brista?? När man går sönder inuti, lite mer för varje dag som går??? När man känner sig ensammast i Världen???? Vad gör man då?????
Joo, det ska jag tala om! Man pusslar ihop sig själv med Karlssons klister, man letar febrilt efter de små-små glädjeämnena som -trots allt- finns där, man vet någonstans -långt inne i sig själv- att man kommer att fixa det. Bara för att man inte har något val..... Man söker stöd, kärlek, förståelse & uppmuntran hos sina älskade nära vänner, för man vet att man har inga andra. Ingen biologisk familj, föräldrar eller syskon, där man värnar om varandra & håller varandra om ryggen - oavsett vad som händer....
Det, min vänner, är vad man gör!
Eller...åtminstone är det vad jag gör när Livet rasar som ett korthus!! Å mitt i alltihop, så känns det bra att ha en plan!!!
ÄLSKADE LILLA BULLE-BARNET.....
.....har minsann mer än nio liv. Så alla katter kan slänga sig i väggen!!!
Nio liv var väl ungefär vad den lilla flickan hade förbrukat innan hon var ett halvår....
Finaste Boris-gumman (jaa, hon ÄR en tjej & hon heter Boris) var bara 8,5-9 veckor första gången hon insjuknade.
Jag & älskade D hade åkt ner till Stockholm för att hämta hem vår ljuvliga lilla 8-veckors bullterriervalp. Hon var så otroligt söt, vit som snö med en grisrosa nosknapp!
När vi kom hem gick hon bärsärkargång med både mopparna & inredningen, vildare än vildast. Men bara efter ett par dagar så försvann allt det vilda & istället hade vi en väldigt loj liten bullebäbis.... Nått var uppenbarligen väldigt fel!!!
Innan hon var 9 veckor så fick vi åka i ilfart till Djursjukhuset, då var hon otroligt medtagen. Väl där konstaterade veterinären, efter en hel massa prover, att vårt hjärtegull hade en svår & väldigt allvarlig blodförgiftning.
Men hur i fridens dar hade en liten bullisvalp lyckats dra på sig en blodförgiftning av den digniteten, var den STORA frågan vi alla ställde oss????
Jooo, förstår ni, det visade sig att Boris uppfödare klippte av hörntänderna på sina bullterriervalpar. Precis som man gör med griskultingar..... Problemet just för vår älskade flicka var att uppfödaren klippt av en av hennes hörntänder så pass långt ner, att hela pulpan var frilagd. Det innebar att Boris hade en ingång, för alla elaka bakterier, direkt ut i blodomloppet!!! Inte så himla kul att höra....
Trots dåliga odds så kämpade lilla Boris emot, allt hon kunde. Å lyckades besegra sin blodförgiftning!!!
Det var hennes första hårda kamp för överlevnad. Dessvärre skulle det visa sig att den skulle följas av fler.....
Nu senast, i söndags, var det dags igen! Boris blev akutopererad på Djurkliniken för en kraftig livmoderinflammation samt urusla lever- & njurvärden. Veterinären var inte alls hoppfull, gav två alternativ. Antingen avlivning direkt eller pröva att operera. Valet för Boris mamz & papz var inte svårt, OPERERA!!!!!
Dock förberedde veterinären dem på att hon kanske skulle bli nödgad att låta bulle-barnet somna in på operationsbordet. Men då hade iallafall älskade, finaste Boris fått en ärlig chans!!!
Vi vankade omkring, oroliga, illamående, skitnödiga, & väntade på att veterinären skulle ringa & meddela om Boris hade överlevt operationen. Allt eftersom timmarna gick, tröstade vi oss med att det nog var bra att det tog lång tid. Då var nog oddsen bättre, de hade nog kunnat operera henne trots allt!!! Men all denna väntan krossade hjärtat på mig av oro.....
Sent på kvällen kom så -äntligen- samtalet till Borrans mamz & papz: Den älskade lilla krigar-prinsessan hade fixat det!!! Hon hade vaknat upp & mådde såklart lite tjyvenstjockt efter narkosen, men hon hade ÖVERLEVT!!!!
Skulle hon nu bara klara natten så var prognosen god.
Nattsömnen blev det lite si & så med, för helt plötsligt fann jag mig liggande i sängen & stirrade på telefonen. Försökte nog hypnotisera den: "Ring INTE, ring INTE!" Å den ringde inte. Inte på hela natten!
Imorse kom glädjebeskedet, kärleksbullen Boris skulle fixa det, än en gång!!!
UNDERBARA-ÄLSKADE-KNASIGA-BÄSTA-GALNASTE-FINASTE BORIS, DU GJORDE DET IGEN!!!
MOMMES GULLEGRYN, JAG ÄLSKAR DIG SÅ OBESKRIVLIGT MYCKET!!!
LITE DÅLIGT SAMVETE.....
......har jag allt, för att jag var så attans tjurig & negativ i mitt förra inlägg.
Det är ju inte riktigt jag.... Jag brukar vanligtvis inte gnälla & gnöla över saker som man ändå inte kan göra så mycket åt. På nått vis så brukar det sällan löna sig....
Å jag var på så rackarns dåligt humör, att tanken på att använda min grå "deppar-lusekofta" & ställa mobil-larmet på 30 minuter -som jag brukar göra när jag behöver bryta ihop- inte ens föresvävade mig.
Icke!!!! Här var det inte frågan om några ynka 30 minuter. Nää, jag brassade på & var en gnällfia större delen av dagen, faktiskt. Hujedamej.... Å inte blev saker & ting ett endaste dugg bättre av det....
Nåja, nu har jag ialla fall testat det & kan konstatera att såna där "hel-dags-deppar-bryt" inte är nått att sträva efter. Så hädanefter kommer jag att återgå till att stänga in mig & mina små sötnosar i sovrummet, dra på mig den grå "deppar-lusekoftan", ställa larmet på 30 minuter & sen bara släppa loss alla sorgsna tankar & vältra mig i depp tills larmet ringer. Då är det klart!!! Torka tårarna, hänga av sig koftan & kliva ut ur sovrummet. Mycket lättare i hjärta & själ!!! Det är nog mer min melodi ändå....
