ÄLSKADE LILLA BULLE-BARNET.....
.....har minsann mer än nio liv. Så alla katter kan slänga sig i väggen!!!
Nio liv var väl ungefär vad den lilla flickan hade förbrukat innan hon var ett halvår....
Finaste Boris-gumman (jaa, hon ÄR en tjej & hon heter Boris) var bara 8,5-9 veckor första gången hon insjuknade.
Jag & älskade D hade åkt ner till Stockholm för att hämta hem vår ljuvliga lilla 8-veckors bullterriervalp. Hon var så otroligt söt, vit som snö med en grisrosa nosknapp!
När vi kom hem gick hon bärsärkargång med både mopparna & inredningen, vildare än vildast. Men bara efter ett par dagar så försvann allt det vilda & istället hade vi en väldigt loj liten bullebäbis.... Nått var uppenbarligen väldigt fel!!!
Innan hon var 9 veckor så fick vi åka i ilfart till Djursjukhuset, då var hon otroligt medtagen. Väl där konstaterade veterinären, efter en hel massa prover, att vårt hjärtegull hade en svår & väldigt allvarlig blodförgiftning.
Men hur i fridens dar hade en liten bullisvalp lyckats dra på sig en blodförgiftning av den digniteten, var den STORA frågan vi alla ställde oss????
Jooo, förstår ni, det visade sig att Boris uppfödare klippte av hörntänderna på sina bullterriervalpar. Precis som man gör med griskultingar..... Problemet just för vår älskade flicka var att uppfödaren klippt av en av hennes hörntänder så pass långt ner, att hela pulpan var frilagd. Det innebar att Boris hade en ingång, för alla elaka bakterier, direkt ut i blodomloppet!!! Inte så himla kul att höra....
Trots dåliga odds så kämpade lilla Boris emot, allt hon kunde. Å lyckades besegra sin blodförgiftning!!!
Det var hennes första hårda kamp för överlevnad. Dessvärre skulle det visa sig att den skulle följas av fler.....
Nu senast, i söndags, var det dags igen! Boris blev akutopererad på Djurkliniken för en kraftig livmoderinflammation samt urusla lever- & njurvärden. Veterinären var inte alls hoppfull, gav två alternativ. Antingen avlivning direkt eller pröva att operera. Valet för Boris mamz & papz var inte svårt, OPERERA!!!!!
Dock förberedde veterinären dem på att hon kanske skulle bli nödgad att låta bulle-barnet somna in på operationsbordet. Men då hade iallafall älskade, finaste Boris fått en ärlig chans!!!
Vi vankade omkring, oroliga, illamående, skitnödiga, & väntade på att veterinären skulle ringa & meddela om Boris hade överlevt operationen. Allt eftersom timmarna gick, tröstade vi oss med att det nog var bra att det tog lång tid. Då var nog oddsen bättre, de hade nog kunnat operera henne trots allt!!! Men all denna väntan krossade hjärtat på mig av oro.....
Sent på kvällen kom så -äntligen- samtalet till Borrans mamz & papz: Den älskade lilla krigar-prinsessan hade fixat det!!! Hon hade vaknat upp & mådde såklart lite tjyvenstjockt efter narkosen, men hon hade ÖVERLEVT!!!!
Skulle hon nu bara klara natten så var prognosen god.
Nattsömnen blev det lite si & så med, för helt plötsligt fann jag mig liggande i sängen & stirrade på telefonen. Försökte nog hypnotisera den: "Ring INTE, ring INTE!" Å den ringde inte. Inte på hela natten!
Imorse kom glädjebeskedet, kärleksbullen Boris skulle fixa det, än en gång!!!
UNDERBARA-ÄLSKADE-KNASIGA-BÄSTA-GALNASTE-FINASTE BORIS, DU GJORDE DET IGEN!!!
MOMMES GULLEGRYN, JAG ÄLSKAR DIG SÅ OBESKRIVLIGT MYCKET!!!
Kommentarer
Trackback
