JAG & SMÅPOJKAR.....
.....är nog ingen vidare bra kombo....
För ett par år sen så hade jag den stora lyckan att få agera barnvakt till min gamla goa vän C´s lille son!
Glad i hågen bestämde jag & lille N att vi skulle tillbringa ett par dagar i min kyrkstuga. Sagt & gjort, vi packade & drog iväg! Det var sommar -soligt & varmt- så vad kunde gå fel???
Vi besökte ett lekvaruhus där vi inhandlade lite attiraljer för bad & lek, styrde vidare till min käre far & hans fru där vi tillbringade en underbar dag vid stranden. På kvällskvisten, när vi var tillbax i min lilla kyrkstuga, var vi nog lite lagom sol&bad-trötta.... Kökssoffan, där lille N skulle sova, bäddades ut. Kvällsfika intogs....men se då vaknade lille N till nytt liv!!!
Övertrött rejsade han runt, runt & avslutade sin egen lilla "karusell-lek" med att ta ett skutt upp i min järnsäng, den med så vackert snidade sängstolpar. Det gick ju så bra & det var ju så rackarns roligt att ta dessa skutt....
1 gång - 2 gånger - 3 gånger....men 4:e gången så gick det inte alls bra längre. Trasmattan på golvet nedanför, den som fått agera som avstamp, gled iväg.... Katastrofen var ett faktum!!!!!!!
Lille N kraschade -med huvudet före- rakt in i en av de vackert snidade sängstolparna. Han skrek hysteriskt.... Ni vet, ett sånt där skrik så man bara VET att det här är sannerligen nått mer än bara en saftig bula. Jajamen, älskade lille N hade fått ett redigt jack i huvudet som blödde friskt. Insåg snabbt att här var det akuten som gällde....
Det är en himla tur att lille N är en så cool kille, inte en enda gång skrek han efter mamma eller pappa (insåg kanske det hopplösa i det....) Jag tröstade & lugnade, förklarade att vi skulle åka till doktorn så att de fick laga hålet i huvudet. Det var ju -trots allt- lite spännande, mitt i allt elände....
I bilen, på väg in till akuten, insåg jag att jag inte kunde lille N´s sista siffror i personnumret. Å precis här uppstod en lite jobbig situation.... Hur i fridens dar ska jag lyckas klämma siffrorna ur hans mamma eller pappa UTAN att de ska bli galna av oro??? Funderade på lite olika scenarier....men sen insåg jag att det bara var att ta tjuren vid hornen & ringa.
Det är en himla tur att lille N har så coola föräldrar.... De tog det hur lugnt som helst & konstaterade bara att lille N hittills klarat sig från liknande händelser, men att nån gång ska ju vara första gången!!! Förvisso...jaaaa....men var det nu absolut tvunget att denna första gång nödvändigtvis skulle inträffa när jag hade anförtrotts ansvaret för deras guldklimp???
Jacket i huvudet limmades ihop med ett häftigt lila glitterlim, vi åkte på en nattöppen mack & köpte glass & godis & lille N somnade till slut i sin kökssoffa. Å när vi kom hem till mamma & pappa, efter någon dag, så var det en rätt stolt liten N som visade upp sitt lila-glittrande-fd.jack i skallen....
Nu hade man ju kunnat tycka att det räcker så....men icke!!!!
Häromdagen kom min finaste V förbi sommarparadiset, men sina två yngsta knoddar - lilla A, 7 år & mini-O, 5 år. Hon skulle på utvecklingssamtal på skolan här i Sjulnäs, med näst-äldsta dottern (& min kennelflicka) söta I, & undrade om hon fick lämna lilla A & mini-O hos mig???
Självklart!!! Vilken lycka & ära, att få anförtros hennes dyrgripar!!!
Så min finaste V satte sig i bilen & åkte iväg mot skolan & söta I. Tryggt förvissad om att hennes två yngsta hade det bra hos mig!!!
Å det var här någonstans jag kläckte den ypperliga idén (just då tyckte jag verkligen det!) att jag, lilla A, mini-O & mopsarna skulle promenixa upp i vår hoppa-skutta-klättra-skog. För där finns det ju så himlarns roliga stenbumlingar att klättra på..... Ni anar redan nu varthän det barkar, eller hur???
Ni har helt rätt!!! Vi hade precis kommit upp på "knabben", tog -såklart- genast sikte på de två största stenbumlingarna. Upp med ungarna, jag till & med hjälpte till för att de skulle ta sig upp. Liten Sonja var överlycklig över sällskapet, hon hoppade/klättrade alldeles själv upp på den jätte-jättestora stenen för att få vara med dem!
Oj, vad roligt de hade!!! Å OJ vad högt upp de var!!!
Lilla A & mini-O kvillrade av lyckligt skratt....ända tills älskade lille mini-O störtdök -med huvudet före- nedför bumlingen.... Nääe, det var minsann inte ett endaste dugg roligt längre....
Mitt hjärta hamrade förskräckt i bröstet, samtidigt som jag försökte vara lugn & samlad där jag satt mitt bland lingonriset med en jätteledsen liten mini-O i famnen. Men han måste haft ängla-vakt, den lille gossen! Han grät en stund, men sen ville han absolut fortsätta klättra (till min stora fasa. Helst hade jag velat gå ner till stugan & låsa in dem!!!) Så vi fortsatte, dock inte på de största stenbumlingarna, med att klättra en "inte-stöta-marken-bana". När de små gullungarna började frysa om sina små söta fingrar så måste jag erkänna, att det var med en suck av lättnad, vi återvände till stugan.
Det är en himla tur att min finaste V är en så cool mamma, för hon var inte så bekymrade över vurpan. Allt hade ju bevisligen gått bra, konstaterade hon lugnt.
Men jag förstår inte vad det är med mig & småpojkar..... Uppenbarligen ingen bra kombo!!!
Jag verkar ju ha någon typ av förkärlek för att försöka krossa skallarna på dem....
Kommentarer
Trackback
