SOM EN KÄFTSMÄLL.....
.....slår saknaden efter min älskade lilla mamma till.... Den kommer över mig så starkt mellan varven, trots att det har gått så många år. Tiden läker inga sår, den får bara såren att blöda mindre....
Älskade mamma, nu står jag inför ännu en höst utan dig. Saknaden gnager i mig, den skaver & gör ont. Varför, varför, varför....det är den eviga frågan - utan svar.... Varför skulle du bli sjuk & lämna oss, just när jag själv var som allra sjukast?? Varför just du, som vi behövde mest??
Ibland känner jag mig så oändligt ensam, en stor tom & ekande ensamhet. En ensamhet som ingen kan fylla....
Du lämnade ett tomrum efter dig som jag inte trodde att jag skulle överleva. Ett tag ville jag inte ens det... Jag ville följa efter dig, vartän det var du tog vägen. Men det kan jag ju inte - inte riktigt än.... Jag måste ju leva mitt liv färdigt först, även om det tar emot ibland....
Jag saknar att få lägga mitt huvud i din famn, jag saknar hur du alltid strök mig över håret & försäkrade mig om att allt skulle bli bra. Jag saknar att få komma "hem" & att få känna mig "liten" hos dig. Jag saknar att bara ta upp telefonen, slå ditt nummer & få höra din röst. Jag saknar hur du alltid fanns för mig & alltid älskade mig förbehållslöst. Jag saknar att du alltid sa till mig: "-Anne, kom alltid ihåg att om så hela världen vänder oss ryggen så har vi alltid varann!"
Mamma....älskade mamma.... Vem har jag nu.... Ååhhh, som jag saknar.....
Kommentarer
Trackback
