SICKET ELÄNDE......
.....det är att denna j*vla förkylning ALDRIG verkar ta slut..... Eller förkylning förresten.... Det man vanligtvis förknippar med förkylning (rinnande näsa & ögon, hosta osv) har inte riktigt brutit ut. Här är det HALSONT för hela slanten! Har inte sovit en hel natt på flera dagar, då jag vaknar -abrupt klarvaken- så fort jag försöker svälja. Har legat till sängs med ett papper i handen där jag spottat ut min saliv, bara för att slippa smärtan av att svälja den.... Men det som är absolut värst -ALLA KATEGORIER- är att jag inte har någon röst! Å nu menar jag verkligen ingen röst.... Fattar ni så jobbigt det är för mig, som vanligvis pratar på både in- & ut-andning!!! Det är ett straff värre än nått annat....
Har försökt att gulla upp mina älskade mopsar, men de är otroligt skeptiska till den där kraxande stämman.... De tittar -mycket förebrående- på mig & tycker nog att det är bättre att jag fortsätter att hålla tyst! AAAGHHHH....vill inte!!!! Jag vill ha tillbax min "ljuva" stämma NUUU!!!!!
Kära vännen A, som följt mitt halsont sen dag 1, tyckte dock att idag (efter 4 dagars kraxande) lät jag nog ändå liiite piggare! Så nu är det hopp om liv, må ni tro!!!
Jag -om någon- vet ju egentligen att man inte ska gnälla över en förkylning, det är nått värdsligt som drabbar oss alla. Å sen är den ju inte dödlig (vanligtvis! Själv höll jag dock på att dö av just en förkylning för ett par år sen, men det beror på att mitt immunsystem ballade ur i samband med att jag blev sjuk....) utan att det snarare är en påminnelse om att man lever. Isånafall lever jag i allra högsta grad just nu!!!
Det första jag ska göra när jag är helt frisk, är att åka till mopspinglan Inez, liten I, gulligaste C & snällaste M & hälsa på. Vare sig de vill eller inte! För som jag har saknat "min" älskade lilla trollunge, liten I..... Har saknat att få hålla hennes lilla kropp tätt intill min, har saknat att få snosa henne i nacken, har saknat att få pussa på henne & att bara få se hur mycket som hunnit hända på denna tid...... Känns som om det var en evighet sen jag träffade henne sist!
Saknar oxå att få promenixa i den härliga höstskogen (med starka färger på kläderna & gärna sjungandes pga älgjakten) med mina 4-benta bästisar. Har inte blivit så väldans mycket av den varan de senaste dagarna & det märks på dem. Mest på älskade lilla Sonja-satmara.... Hon kan verkligen vara som en böld i rumpan under en cykeltur, den söta, energiska lilla illbattingen! Men förhoppningsvis är jag snart på "G" igen...
Kommentarer
Trackback
