EN SURIG SKITDAG....
.....är vad det är idag! Å jag skriver det redan här, så att du vet! Detta blir inget glatt tjo-fadderittan-inlägg. Så nu kan du välja att sluta att läsa redan här om du vill?!
Jahaa, du fortsatte. Men kom inte & säg att jag inte varnade dig.... Here I go!!!!!
Har pga lite olika omständigheter (problem med pengautbetalning bl.a) varit utan mina mediciner i snart 1 vecka. Å det börjar minsann märkas nu....
Varje -& nu menar jag verkligen VARJE- natt vaknar jag flera gånger av att jag måste upp & byta min blöja & duscha av mig.
Varje -& nu menar jag verkligen VARJE- morgon vaknar jag astidigt av samma sak & av att jag har helt galet ont i magen. Blöder ur tarmen mest hela tiden.... Sitter på dass medan kallsvetten rinner & jag håller i mig i väggarna.
Är jättetrött för det mesta, orkeslös, har huvudvärk "from Hell" & blir tokanfådd & får hjärtklappning när jag promenixar med mina 4-fotade älsklingar!
När jag är utan mina mediciner så här pass länge så går det upp för mig hur sjuk jag EGENTLIGEN är, å det är ingen angenäm upptäckt.....
Men eftersom jag alltid brukar leta förtvivlat efter något positivt i allt som sker, så har jag såklart gjort det även nu! Helt enkelt var det inte, inte var det så mycket positiva saker som poppade upp i huvudet heller.... Men...så kom jag på det!!!!
Ibland, mellan varven, brukar jag få för mig att jag inte alls är i behov av alla piller jag stoppar i mig (6 st på morgonen, 3 till lunch, 4 vid middagstid & 3 st på kvällen) men NU har jag ju märkt att varje litet piller finns där av en anledning!
Det är alltså inte så (vilket jag ibland kan inbilla mig) att läkaren skrivit ut ett recept sådär lite på känn, för att han inte kunde hitta på nått annat just då!!!
Näpp! Nu vet jag!!! Så när jag kan hämta ut min medicin igen, vilket borde bli imorgon, så ska jag så snällt & lydigt fortsätta att ta den UTAN att ifrågasätta så himla mycket!
Det blev lärpenningen från den här upplevelsen!!!
Så länge man tar lärdom av vad som händer så är inget någonsin förgäves.....
TACK GODE GUD FÖR MINA MOPPAR!!!! De får mig att orka, att vilja, att ändå kunna njuta av Livet, att se det vackra & att använa alla mina sinnen - även under de mest helvetiska av dagar!!!
De bara älskar mig som attan, även om jag är en riktig surpuppa (kanske t.o.m ännu mer just då?) De har ett sjätte sinne för när de behöver visa mig sin absoluta & villkorslösa kärlek mer än vanligt! Vad skulle jag ta mig till utan dem? Vem skulle jag vara om de inte fanns??
KORS-I-KRÖSAMOSE......
.....vad det känns bra i hela lilla mig!!!
Har fått oväntad hjälp med att fixa något som jag gruvat lite inför... Ni vet, sånt där som inte är ett endaste dugg fysiskt ansträngande men som tär enormt på de mentala resurserna. Sånt som man vet att man borde fixat, helst för ett bra tag sedan, men som bara inte blivit av.... Fick ett telefonsamtal igår med ett erbjudande om hjälp med just precis detta lilla "fixar-trixar-problem". Vilken oerhörd lättnad i hjärtat!!!
Jag visste väl det, att godheten finns.....
Någonting som oxå gör mig alldeles kvillrande glad & varm i hjärtat denna dag, är att min älskade äldsta dotter D kommer hem, för att umgås en hel dag med sin mammi!!! Som jag saknat & längtat ihjäl mig efter henne.... Det blir inte så ofta vi träffas längre, jag & älskade D, därför är varenda sekund med henne värdefullare än allt guld i världen!!!
Å väldigt ofta så slår det mig, hur sanslöst lyckligt lottad jag är, som har så många fina underbara människor i mitt Liv. Människor som känner mig så väl (även mina mindre attraktiva sidor) men ändå väljer att stå kvar vid min sida genom allt..... Om vänskap & fantastiska människor skulle värderas som rikedomar, då skulle jag vara rikast i världen!!!!
Mina suveräna döttrar, älskade D & älskade O, på nyårsafton 2012/2013.
DET FINNS MÄNNISKOR TILL ALLT....
....läste jag på FB häromdagen. Å det är -utan tvekan- väldigt sant....
Människor som lyfter oss & får oss att må bra, de som stöttar & lyssnar - men även säger till oss när vi "svävar" iväg.... Människor som man tar direkt till sitt hjärta för att de är så genuint goda, de som är så fina förebilder bara genom att vara sig själva. Människor som får oss att själva vilja utvecklas som personer, bara genom att de finns i vår närhet...
Det är såna människor jag vill värna om i mitt liv, såna personer som jag mår bra av att omge mig med!
Å om jag, någon gång i mitt liv, skulle lyckas vara något av ovanstående för en enda person, då är jag mer än nöjd....
Sen finns såklart oxå den andra varianten....
Människor som dömer -hårt & skoningslöst- utan att egentligen veta så mycket (& kanske vill de inte heller veta. För ve & fasa, de kanske har haft fel & måste erkänna det?), de som iklär sig en roll av att vara någon de absolut inte är.... Människor som hellre river ner än bygger upp, de som gärna hakar på ett illasinnat rykte (& kanske eldar på det lite extra?) bara för att de inte vet nått annat sätt. För det enda sättet de känner till att framhäva sig själva på, är på bekostnad av någon annan.....
Sannerligen, det finns människor till allt.....
Å precis här, stannade jag upp i mitt skrivande. Jag tvekade, läste igenom det jag skrivit & funderade.....
En sak kan jag konstatera: Jag har blivit rädd!
Rädd för att skriva om MINA åsikter & MINA tankar i MIN blogg....
Jag har blivit rädd för att någon där ute i vår stora, vida värld ska ta åt sig, ta illa upp, känna sig utpekad eller uthängd.
Var hamnar jag då, om jag låter min rädsla påverka mig så starkt???
Jag kan inte fortsätta att skriva & vara rädd.... Jag VILL inte fortsätta att skriva & vara rädd!
Ska jag tillåta att de människor som vill mig illa, får fritt spelrum??? Ska jag tillåta att de tystar mig??? Ska jag tillåta att de bestämmer vad jag får -& inte får- skriva???
Nej, blev det enkla svaret!!!
Det kommer alltid att finnas människor som vill oss illa, av en eller annan orsak....
Det är faktiskt deras problem!
Om de har så väldigt höga tankar om sig själva, att de vinklar texter till att det -absolut- måste handla om dem. Jaaa, då säger det mer om dem än om textförfattaren, vill jag nog påstå.....
Å vad gäller mig personligen, så tro mig: Jag har överlevt MYCKET värre (& värdsligare) saker i livet än illasinnade rykten & ondsinta människor.... Har jag stått pall för det, så krävs det nog lite mer för att få mig ner på knä!
En sak kan jag konstatera: Jag är INTE rädd längre..... & det är en sån himla skön känsla!!!
KÄNNER MIG SJÄLVISK IBLAND.....
.....när jag tänker på min älskade äldsta dotter D.
Jooo, hon fyller 24 år i början av februari. Jooo, hon är vuxen. Men ibland blir jag ändå lite självisk.....
För jag VILL att älskade D fortfarande ska krypa upp i min famn & bara vilja vara nära sin mamma, jag VILL att älskade D fortfarande ska famla efter min trygga hand när vi går på stan (för jag famlar fortfarande efter hennes så fort vi ska passera en gata....) jag VILL att älskade D fortfarande ska komma med alla sina problem till mig, bara för att hon är så övertygad om att mamma kan fixa det mesta, jag VILL att älskade D alltid ska behöva mig på samma sätt & lika mycket som när hon var liten....
Det är själviskt, jag vet!!! Men det spelar ingen roll för mig hur gamla mina döttrar är, de kommer alltid att vara mina barn!
Å det tar faktiskt lite ont i mitt mamma-hjärta att älskade D nu är vuxen, klarar sig själv & inte behöver mig på samma sätt längre... Jag är så pass självisk, att jag har lite svårt att förstå det ibland....
Men det är dubbelt. För samtidigt så är jag ju så himla stolt över henne!!!
Ända från början så har jag ju försökt att lära henne att klara sig själv, att gå ut i Livet på egna ben (även om benen varit lite skakiga emellanåt...) Det är ju min uppgift, att få henne att lita på att hennes vingar bär.
Det är oxå min uppgift att hela tiden finnas där i bakgrunden, att fånga upp & stötta de gånger som älskade D ramlat på sina skakiga ben, eller när hennes vingar inte alls burit henne så långt som hon ville, eller trodde....
Då har jag alltid stått där. Beredd, med utsträckta armar.... Å jag kommer alltid att stå där. Beredd, att fånga upp henne om hon faller....
Min underbara, fantastiska, älskade D. Min största lycka & kärlek. Du kommer alltid att förbli min lilla flicka!!!!
JAG & SMÅPOJKAR.....
.....är nog ingen vidare bra kombo....
För ett par år sen så hade jag den stora lyckan att få agera barnvakt till min gamla goa vän C´s lille son!
Glad i hågen bestämde jag & lille N att vi skulle tillbringa ett par dagar i min kyrkstuga. Sagt & gjort, vi packade & drog iväg! Det var sommar -soligt & varmt- så vad kunde gå fel???
Vi besökte ett lekvaruhus där vi inhandlade lite attiraljer för bad & lek, styrde vidare till min käre far & hans fru där vi tillbringade en underbar dag vid stranden. På kvällskvisten, när vi var tillbax i min lilla kyrkstuga, var vi nog lite lagom sol&bad-trötta.... Kökssoffan, där lille N skulle sova, bäddades ut. Kvällsfika intogs....men se då vaknade lille N till nytt liv!!!
Övertrött rejsade han runt, runt & avslutade sin egen lilla "karusell-lek" med att ta ett skutt upp i min järnsäng, den med så vackert snidade sängstolpar. Det gick ju så bra & det var ju så rackarns roligt att ta dessa skutt....
1 gång - 2 gånger - 3 gånger....men 4:e gången så gick det inte alls bra längre. Trasmattan på golvet nedanför, den som fått agera som avstamp, gled iväg.... Katastrofen var ett faktum!!!!!!!
Lille N kraschade -med huvudet före- rakt in i en av de vackert snidade sängstolparna. Han skrek hysteriskt.... Ni vet, ett sånt där skrik så man bara VET att det här är sannerligen nått mer än bara en saftig bula. Jajamen, älskade lille N hade fått ett redigt jack i huvudet som blödde friskt. Insåg snabbt att här var det akuten som gällde....
Det är en himla tur att lille N är en så cool kille, inte en enda gång skrek han efter mamma eller pappa (insåg kanske det hopplösa i det....) Jag tröstade & lugnade, förklarade att vi skulle åka till doktorn så att de fick laga hålet i huvudet. Det var ju -trots allt- lite spännande, mitt i allt elände....
I bilen, på väg in till akuten, insåg jag att jag inte kunde lille N´s sista siffror i personnumret. Å precis här uppstod en lite jobbig situation.... Hur i fridens dar ska jag lyckas klämma siffrorna ur hans mamma eller pappa UTAN att de ska bli galna av oro??? Funderade på lite olika scenarier....men sen insåg jag att det bara var att ta tjuren vid hornen & ringa.
Det är en himla tur att lille N har så coola föräldrar.... De tog det hur lugnt som helst & konstaterade bara att lille N hittills klarat sig från liknande händelser, men att nån gång ska ju vara första gången!!! Förvisso...jaaaa....men var det nu absolut tvunget att denna första gång nödvändigtvis skulle inträffa när jag hade anförtrotts ansvaret för deras guldklimp???
Jacket i huvudet limmades ihop med ett häftigt lila glitterlim, vi åkte på en nattöppen mack & köpte glass & godis & lille N somnade till slut i sin kökssoffa. Å när vi kom hem till mamma & pappa, efter någon dag, så var det en rätt stolt liten N som visade upp sitt lila-glittrande-fd.jack i skallen....
Nu hade man ju kunnat tycka att det räcker så....men icke!!!!
Häromdagen kom min finaste V förbi sommarparadiset, men sina två yngsta knoddar - lilla A, 7 år & mini-O, 5 år. Hon skulle på utvecklingssamtal på skolan här i Sjulnäs, med näst-äldsta dottern (& min kennelflicka) söta I, & undrade om hon fick lämna lilla A & mini-O hos mig???
Självklart!!! Vilken lycka & ära, att få anförtros hennes dyrgripar!!!
Så min finaste V satte sig i bilen & åkte iväg mot skolan & söta I. Tryggt förvissad om att hennes två yngsta hade det bra hos mig!!!
Å det var här någonstans jag kläckte den ypperliga idén (just då tyckte jag verkligen det!) att jag, lilla A, mini-O & mopsarna skulle promenixa upp i vår hoppa-skutta-klättra-skog. För där finns det ju så himlarns roliga stenbumlingar att klättra på..... Ni anar redan nu varthän det barkar, eller hur???
Ni har helt rätt!!! Vi hade precis kommit upp på "knabben", tog -såklart- genast sikte på de två största stenbumlingarna. Upp med ungarna, jag till & med hjälpte till för att de skulle ta sig upp. Liten Sonja var överlycklig över sällskapet, hon hoppade/klättrade alldeles själv upp på den jätte-jättestora stenen för att få vara med dem!
Oj, vad roligt de hade!!! Å OJ vad högt upp de var!!!
Lilla A & mini-O kvillrade av lyckligt skratt....ända tills älskade lille mini-O störtdök -med huvudet före- nedför bumlingen.... Nääe, det var minsann inte ett endaste dugg roligt längre....
Mitt hjärta hamrade förskräckt i bröstet, samtidigt som jag försökte vara lugn & samlad där jag satt mitt bland lingonriset med en jätteledsen liten mini-O i famnen. Men han måste haft ängla-vakt, den lille gossen! Han grät en stund, men sen ville han absolut fortsätta klättra (till min stora fasa. Helst hade jag velat gå ner till stugan & låsa in dem!!!) Så vi fortsatte, dock inte på de största stenbumlingarna, med att klättra en "inte-stöta-marken-bana". När de små gullungarna började frysa om sina små söta fingrar så måste jag erkänna, att det var med en suck av lättnad, vi återvände till stugan.
Det är en himla tur att min finaste V är en så cool mamma, för hon var inte så bekymrade över vurpan. Allt hade ju bevisligen gått bra, konstaterade hon lugnt.
Men jag förstår inte vad det är med mig & småpojkar..... Uppenbarligen ingen bra kombo!!!
Jag verkar ju ha någon typ av förkärlek för att försöka krossa skallarna på dem....
MIN ÄLSKADE DOTTER.....
......har åkt tillbax till "storstan" efter att ha tillbringat 1 vecka hos mig & mopparna i sommarparadiset. Plättar & pannkakor, vad mysigt vi haft det!!! Vi har pratat mycket, vi har skrattat, vi har myst, vi har umgåtts.... Det har varit en lisa för både hjärta & själ, att få rå om yngsta dottern litegrann....
Men igår var det dags för henne att återvända till "verkligheten" & det passade utmärkt eftersom jag ändå skulle till Luleå, för ett av mina vanliga "sprut-besök" hos min distriktssköterska.
Eftersom jag tog med mig alla mina små 4-benta älsklingar i bilen när vi åkte, så hade jag ingen brådska tillbax. Jag stannade & åt köttsoppa som älskade O´s pappa hade gjort (INGEN kan göra köttsoppa som han!!!) & tog det lugnt med O i hennes rum en stund, innan jag & mopsarna styrde kosan mot Piteå igen.
Hittade en liten avstickare efter vägen, som såg spännande ut. Körde genast in på den i förhoppning att hitta ett bra ställe för mina små vänner att springa av sig på. Å det fanns det!!!!
Det var ett gäng överlylliga mopsar som glatt drog iväg. Tänk, att det alltid är lika intressant att komma till en ny skog!!! Så mycket nya dofter, så många nya ställen att pinka på (jaa, viktigt att lämna ifrån sig nr.2 oxå, ifall nån skulle missa pinket!!!) Dessutom var det en promenad helt i mulliga mopstanten Qawas anda, en bred & fin skogsväg där man kunde lulla på i sin egen takt! Några som inte lullade så mycket, utan snarare toksprang, var liten Sonja, gullponken Axel & galenpannan Ampan. Till deras stora glädje hittade vi ett mindre sandtag....å där blev det ännu mera sprutt-i-baken! Framförallt på liten Sonja. Hon kutade runt som en besatt, uppför & nedför i sanden.... Det var en fröjd att se hennes krumsprång!!!!
På vägen tillbax till bilen så hittade jag en liten glänta dör det -döm av min förvåning- växte BLÅBÄR!!!! Ett glädjeil susade runt i min lilla kropp & jag började genast leta i fickorna efter en (japp, helt rätt gissat!) bajspåse! Här skulle plockas blåbär!!! Den här gången var det en enkel match att få ihop min dryga deciliter till en portion gröt. Tog nog bara 7-8 minuter, dessutom var bären stora som pingisbollar & alldeles saftstinna....
Så det var ett mycket lyckligt gäng som landade i sommarparadiset.... Mopsarna nöjda, trötta & lite sandiga. Lilla jag med en liten rikedom i en bajspåse: färska blåbär.
Vad kan man mer begära av en helt vanlig måndag???
DESSA J**LA TELEFONFÖRSÄLJARE.....
....kan driva mig till vansinne!!! De ringer precis när som helst, sena kvällar, helger....ingen tid på dygnet är helig för dem. Jag brukar försöka att sansa mig & tänka att det är ju kanske inte världens roligaste jobb, så otacksamt, & förmodligen är det yngre människor som jobbar med detta. Yngre människor som kanske inte har nått val, som trots allt är tacksamma för att åtminstone fått ett jobb i dagens Sverige. Så försöker jag att tänka i mina ljusa stunder....men....jag lyckas inte alltid, måste jag erkänna!
Igår kväll var en sån gång. När jag inte lyckades sansa mig....
Jag & älskade O skulle just bänka oss framför TV:n, då ringer telefonen. Redan innan jag svarar vet jag att det är en telefonförsäljare, då detta nummer har ringt tidigare & jag kollat upp det på Eniro. Å jag bara känner hur ilskan sköljer över mig....
Jag svarade med mitt namn, varpå denne person, av kvinnligt kön, frågar: "-Är detta Anne?"
Mer än så behövde jag inte i denna stund. Säkringarna rök all världens väg!!!
Jag: "-Jaa. Fortfarande!"
TF: "-Hejsan, mitt namn är xx xxxx & jag ringer från försäkringsbolaget xx. Vi är det största försäkri...."
Längre hann hon inte, innan jag -väldigt oartigt- avbröt hennes väl inövade lilla tal.
Jag: "-Ursäkta, men du ringer vid en väldigt olämplig tidpunkt. Vi gör så här istället, att du ger mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag upp dig när jag har möjlighet?"
TF: "-Om det inte passar just nu, så kan jag återkomma senare?"
Jag: "-Näe, utan vi gör som jag föreslog istället. Du ger mig ditt hemtelefonnummer så ringer jag dig när jag kan?!"
TF (skrattar lite nervöst i luren): "-Men det går ju inte...."
Jag: "-Inte??? Varför skulle inte det gå?"
TF: "-Vi får inte lämna ut det"
Jag: "-Nähä, men det kanske även är så att du inte vill att främmande människor ska ringa hem till dig när som helst?"
TF: "-Nej, det vill jag ju inte...."
Jag: "-Nää, det skulle säkert kännas olustigt. Men då kanske du förstår hur det känns för mig när såna som du ringer???"
TF: "-Jooo...." (Här började jag nästan -men bara nästan- att tycka lite synd om henne)
Jag: "-Vad bra! Som du säkert förstår så är jag inte intresserad av vad än du har att erbjuda mig & jag vill inte heller att du, eller någon av dina kollegor, kontaktar mig igen. Är det okej?"
TF: "-Mmm, då vet jag"
Jag: "-Toppenbra. Tack ska du ha. Hejdå!!!"
TF: "-Tack själv, hejdå!"
Fortfarande pyr ilskan i mig, men nu smyger sig oxå mitt mer sansade "jag" in i bilden. Den arma kraken.... Hon hade säkert haft ett annat jobb om hon kunnat välja.... Jag kanske var onödigt hård & sarkastisk? Förmodligen! Men en sak är säker, budskapet gick fram.....
JAG VILL SÅ GÄRNA TRO.....
.....på människans godhet. Särskilt nu, efter den ofantligt stora sorg som drabbade min kära vän & hennes familj. Vi ska vara rädda om varandra. Livet är så skört, så bräckligt....
Jag blir ibland kallad för både naiv & blåögd för att jag klamrar mig fast vid denna vilja, att tro gott om andra människor. Jag försöker alltid att "blunda med öronen" när jag hör illasinnat prat, vill hellre bilda mig en egen uppfattning (om det är möjligt!) Alla människor är värda en chans, ibland till & med en andra chans!
Men jag har insett att det kommer nog alltid att finnas människor som gör det lite svårt för mig att hålla fast vid min tro på människans godhet.....
Genom historien har det funnits ett flertal....Hitler & hans hantlangare är väl det tydligaste exemplet!
Men det behöver inte nödvändigtvis vara tyranner av den kalibern. Det räcker med att se på TV-nyheterna eller läsa en dagstidning. Även i vårt eget lilla land kan det finnas såna människor som gör att man tvivlar....
Människor som bara kan växa själva genom att förtrycka andra, människor som framhäver sig själva på andras bekostnad, människor som finner njutning i att svartmåla någon annan, människor som vältrar sig i någon annans olycka, människor som bara kan känna sig lyckade genom att krossa någon annan, människor som är uppfyllda av hat.....
Det är människor som dessa, som ibland gör det svårt för mig att fortsätta tro. Människor som dessa, som vi alla har omkring oss - i mindre eller större utsträckning.
Ibland skulle det vara så lätt att själv fastna i ett hat, men det vägrar jag att göra! Hat är en ovärdig känsla som inte kan användas till någonting vettigt.
Nej, jag håller fast vid min tro på människans godhet! Jag vet att den måste finnas.....
"HAT KAN INTE FÖRDRIVA HAT. DET KAN BARA KÄRLEKEN GÖRA!!!"
Citat av Martin Luther King
"LEV & VAR EN GLAD SKIT!!!"
Citat av Sonja-mops
SORGENS DAG....
Idag var ännu en sån där dag när jag fick ett väldigt hastigt & olustigt uppvaknande.
Fick veta att yngsta sonen till en mycket kär vän lämnade jordelivet igår kväll....
Det kändes som om en iskall hand kramade mitt hjärta, hur var det möjligt??? Han var ju bara 18 år, stod på tröskeln till Livet.
Mitt modershjärta blöder för min kära väns skull... Hur ska hon orka gå vidare? Kommer hon att orka?? Vill hon ens det???
Detta är den mardröm som alla vi föräldrar lever med, att vi ska förlora våra älskade barn. De barn som vi burit i våra kroppar, som vi gett liv åt, som vi följt genom åren, som fått oss att gråta av vanmakt, som gett oss mer lycka än vi kunnat drömma om, som fått oss att slita våra hår, som skänkt oss den allra största glädjen....men framförallt, våra barn som vi älskar mer än ord kan beskriva. Som vi älskar mer än livet. Mer än döden....
Jag vill så gärna säga att jag förstår hur det känns....men det kan jag inte. Jag kan inte förstå, för jag har inte behövt uppleva den fasa som hon nu går igenom. Däremot kan jag försöka förstå den förtvivlan, den förintande sorgen, den tomhet & den enorma skräck det innebär att förlora sitt barn. Jag kan försöka förstå det, därför att jag oxå är mamma....
Men det jag med säkerhet VET är att min kära vän aldrig mer kommer att bli den samma....
Från & med nu hör hon till en väldigt speciell skara, hon är en Ängla-mamma....
Mina varmaste tankar & all den kärlek mitt hjärta förmår går till min kära vän & hennes familj.
SICKET ELÄNDE......
.....det är att denna j*vla förkylning ALDRIG verkar ta slut..... Eller förkylning förresten.... Det man vanligtvis förknippar med förkylning (rinnande näsa & ögon, hosta osv) har inte riktigt brutit ut. Här är det HALSONT för hela slanten! Har inte sovit en hel natt på flera dagar, då jag vaknar -abrupt klarvaken- så fort jag försöker svälja. Har legat till sängs med ett papper i handen där jag spottat ut min saliv, bara för att slippa smärtan av att svälja den.... Men det som är absolut värst -ALLA KATEGORIER- är att jag inte har någon röst! Å nu menar jag verkligen ingen röst.... Fattar ni så jobbigt det är för mig, som vanligvis pratar på både in- & ut-andning!!! Det är ett straff värre än nått annat....
Har försökt att gulla upp mina älskade mopsar, men de är otroligt skeptiska till den där kraxande stämman.... De tittar -mycket förebrående- på mig & tycker nog att det är bättre att jag fortsätter att hålla tyst! AAAGHHHH....vill inte!!!! Jag vill ha tillbax min "ljuva" stämma NUUU!!!!!
Kära vännen A, som följt mitt halsont sen dag 1, tyckte dock att idag (efter 4 dagars kraxande) lät jag nog ändå liiite piggare! Så nu är det hopp om liv, må ni tro!!!
Jag -om någon- vet ju egentligen att man inte ska gnälla över en förkylning, det är nått värdsligt som drabbar oss alla. Å sen är den ju inte dödlig (vanligtvis! Själv höll jag dock på att dö av just en förkylning för ett par år sen, men det beror på att mitt immunsystem ballade ur i samband med att jag blev sjuk....) utan att det snarare är en påminnelse om att man lever. Isånafall lever jag i allra högsta grad just nu!!!
Det första jag ska göra när jag är helt frisk, är att åka till mopspinglan Inez, liten I, gulligaste C & snällaste M & hälsa på. Vare sig de vill eller inte! För som jag har saknat "min" älskade lilla trollunge, liten I..... Har saknat att få hålla hennes lilla kropp tätt intill min, har saknat att få snosa henne i nacken, har saknat att få pussa på henne & att bara få se hur mycket som hunnit hända på denna tid...... Känns som om det var en evighet sen jag träffade henne sist!
Saknar oxå att få promenixa i den härliga höstskogen (med starka färger på kläderna & gärna sjungandes pga älgjakten) med mina 4-benta bästisar. Har inte blivit så väldans mycket av den varan de senaste dagarna & det märks på dem. Mest på älskade lilla Sonja-satmara.... Hon kan verkligen vara som en böld i rumpan under en cykeltur, den söta, energiska lilla illbattingen! Men förhoppningsvis är jag snart på "G" igen...
FÖRKYLNINGEN FRÅN HELVETET.....
......har slagit klorna i mig....
Inte bara sådär litegrann, så att man känner att "tjaaa, eventuellt kan det vara en förkylning på gång...." Nääedå, här är det rejäla doningar!!! Gröndjävulskt halsont, bomull i huvudet (mer än vanligt!), feberfrossa alternativt febersvettningar, yrsel & trötthet. Hela arsenalen, alltså!!!
Hemmansägare L ringde igår kväll, hörde min kraxande stämma & att jag lät lite "luddig" när jag pratade. Eftersom han alltid månar väldigt mycket om mig frågade han, med viss oro i rösten, om det inte var dags att jag åkte in på lassa? Jag var väldigt oförstående "Vaddå in på lassa?" Hemmansägare L stod på sig & förklarade sin oro med att läkarna faktiskt sagt att jag genast ska läggas in vid minsta infekton eller dylikt (för ett par år sen höll en ihållande förkylning på att kosta mig livet....) Försökte tänka ut ett bra svar - snabbt! Inte helt enkelt då tankarna hindras av all bomull som fyller ut hela skallen.... Lite lamt svarade jag: "-Jooo, men jag måste ju bara in när jag är sjuk på riktigt...." Å det är jag minsann inte.....riktigt än.....
PÅ VÄG....
.....till Luleå. Igen! Har varit ett jädra rännande fram & tillbax sista tiden.
Vi har en dejt med ett ombud för Brottsofferjouren först, där ska vi få lite info om hur allt går till. Å sen är det dags att kliva in i rättsalen....
Lite fjärilar i magen har vi allt, det är ju inte precis någon situation som man är van att befinna sig. Men tillsammans är vi starka!!!
Synd att vår egen Länspolismästare, mulliga mopstanten Qawa, har gått i pension....
Här försöker Qawa lära upp nästa generation, kanske Nova blir vår framtida Länspolismästare???
JAG SA JU DET.....
.....att hösten börjar den 1 september! Å det gjorde den minsann....
Gårdagen började i gråmulet moll för att senare under dagen övergå i lite soligare dur. Tror att sommaren bara ville ta ett sista farväl för den här gången.... För -kors-i-krösamose- inatt brakade det loss.... Vaknade av att regnet fullkomligt öste ner & jag trodde, där ett tag, att taket skulle blåsa av min lilla stuga.
Vaknade igen ett par timmar senare till en regntung himmel & ett "snöfall" av gula björklöv som singlar mot marken....
Jaa, den är verkligen över nu, sommaren. Det är bara att inse att vi går -med raska kliv- mot mörkare tider. Fast det har ju sin tjusning oxå....
Kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är rätt skönt! Med gott samvete kan man krypa upp i skönaste soffan/fåtöljen/sängen med en bok, en stor kopp thé & ett gäng myssugna mopsar!!! Tända lite ljus, eventuellt göra upp en brasa i öppenspisen & bara snegla ut genom fönstret på höstrusket där utanför!!! Det är väl ändå livskvalité???
Å sen vet man ju att hösten även kommer att bjuda på underbara, krispiga dagar med hög & klar luft, en rent makalös färgsättning i vår vackra natur & precis perfekt mops-promenixar-väder!!!
Så vid närmare eftertanke....hösten kanske ändå är en av de bästa årstiderna....
SOM EN KÄFTSMÄLL.....
.....slår saknaden efter min älskade lilla mamma till.... Den kommer över mig så starkt mellan varven, trots att det har gått så många år. Tiden läker inga sår, den får bara såren att blöda mindre....
Älskade mamma, nu står jag inför ännu en höst utan dig. Saknaden gnager i mig, den skaver & gör ont. Varför, varför, varför....det är den eviga frågan - utan svar.... Varför skulle du bli sjuk & lämna oss, just när jag själv var som allra sjukast?? Varför just du, som vi behövde mest??
Ibland känner jag mig så oändligt ensam, en stor tom & ekande ensamhet. En ensamhet som ingen kan fylla....
Du lämnade ett tomrum efter dig som jag inte trodde att jag skulle överleva. Ett tag ville jag inte ens det... Jag ville följa efter dig, vartän det var du tog vägen. Men det kan jag ju inte - inte riktigt än.... Jag måste ju leva mitt liv färdigt först, även om det tar emot ibland....
Jag saknar att få lägga mitt huvud i din famn, jag saknar hur du alltid strök mig över håret & försäkrade mig om att allt skulle bli bra. Jag saknar att få komma "hem" & att få känna mig "liten" hos dig. Jag saknar att bara ta upp telefonen, slå ditt nummer & få höra din röst. Jag saknar hur du alltid fanns för mig & alltid älskade mig förbehållslöst. Jag saknar att du alltid sa till mig: "-Anne, kom alltid ihåg att om så hela världen vänder oss ryggen så har vi alltid varann!"
Mamma....älskade mamma.... Vem har jag nu.... Ååhhh, som jag saknar.....
BLIR SÅ HIMLA GLAD I HJÄRTAT.....
.....jooo, för oftast så är det faktiskt det jag är!!!
I förrgår var jag iväg en sväng till Luleå & på resan tillbax till sommarparadiset så hade jag med mig båda mina älskade döttrar i bilen! För första gången i sommar så skulle "tjejligan" vara samlad under samma tak för några dagar. Å då kan man ju inte vara annat än galet, kvillrande glad i hela hjärtat!!!
Vi har pratat, pratat...myst...ätit supergott (som betyder surströmming & färsk mandelpotatis i mitt & älskade D's fall - grillad marinerad fläskfilé med potatissallad i älskade O´s fall) pratat lite till & bara rått om varandra så där i största allmänhet! Vi har oxå hunnit med en sväng på stan, tittat i affärer & strosat runt. Heeelt underbara dagar, med andra ord, där jag har tagit tillvara varenda sekund!
Tog med mig min lilla Sonja en av dagarna, när vi bara var in en snabbis till stan. Eftersom vi bott på landet hela långa sommaren så har hennes koppelträning blivit...hmmm...lite eftersatt, kan man kanske säga. Så därför var det ett gyllene tillfälle att ta med henne denna dag, då vi dessutom besökte en butik där små vovvsar är i allra högsta grad välkomna! In i butiken klev en mycket kaxig liten mopsflicka, med högt -& väldigt stolt- buren svans!!! Lilla Sonja nosade nyfiket på precis allt i butiken, fanns minsann inte minsta lilla tveksamhet vid något enda tillfälle!!! Hon avslutade besöket med att spatsera runt på kassadisken, där den jättegulliga personalen bjöd henne på smaskiga godisar. Hon tackade väldigt artigt genom att smacka fast en rejält blöt puss mitt i nyllet på dem!!! Det var en mycket nöjd liten Sonja som sussade sött i bilen på väg hem, full av nya spännande intryck....
VÄLKOMMEN.....
.....VILL JAG SÄGA TILL ALLA MINA NYA LÄSARE!!!
Bloggen (& även hemsidan) har fått sig ett rejält uppsving, besöken har nått oanade höjder, efter att "någon" där ute kände sig så väldans utpekad i ett av mina tidigare inlägg & svor ve & förbannelse över mig på Facebook. (Hade varit rätt intressant om denne "någon" oxå hade förklarat VAD i inlägget som tydligen var så bekant? VAD i innehållet som gjorde att denne "någon" kände sig så uthängd? Trots att jag inte nämnt något namn, inte om det är en kvinna eller man jag avser, inte var i vårt vackra land den ev personen isåna fall skull bo.... Notera gärna att jag fortfarande inte nämner något namn, trots allt denne "någon" utsatt mig för!)
Så än en gång: VARMT VÄLKOMNA ska Ni vara!!!!
Jag hoppas såklart att Ni tycker att min blogg bjuder på underhållande & läsvärda inlägg, även efter att denna sorgliga historia har ebbat ut. Denne "någon" informerade mig igår om att den satt punkt. Så därmed gör jag detsamma: PUNKT!!!!
.................................................................................................................................................................
Jag & mina älskade moppar befinner oss fortfarande i vårt sommarparadis, vilket är rackarns skönt vill jag lova! Särskilt nu när vi fått såna hääärliga sensommardagar med sol & värme (jaa, jag vägrar att kalla det höst! Höst blir det den 1:a september i min lilla värld! Så det så!!!)
Uppe på "knabben", bakom min stuga, är ett störtskönt ställe att promenixa med mopparna på. Finns så himla mycket bra-iga stenbumlingar att klättra på, omkullfallna träd som man bara måste skutta över & allt möjligt spännande att upptäcka! Nått som jag upptäckt under våra många promenader är att det oxå växer hiskeliga mängder med lingon där! Ni vet, sådär inbjudande knallrött i varenda torva!! Väldigt lockande.... Om det inte vore för den yttepyttelilla detaljen att jag har ett vänsterben som inte riktigt följer med (sviterna efter stroken. Var halvsidesförlamad, satt i rullis drygt 1 år, men har kämpat mig tillbax!) Denna yttepyttelilla detalj har gjort att det inte direkt varit läge att traska runt bland lingon/blåbärsris....
"-Det var väl självaste fanken, klart jag ska fixa att plocka lite lingon!" bestämde jag -helt sonika- en dag. Sagt & gjort! På med lingon-plockar-vänliga skor, en lagom stor hink (3-4 liter. Dumt att bli övermodig!) & mopsarna i sällskap så bar det av uppför "knabben".
Fanns ju så otroligt mycket bär överallt, lite svårt att veta var faderulingen jag skulle börja... Såg ut ett riktigt kanonställe, satte mig på en stubbe & började plocka. Sen flyttade jag mig bara en liten bit & fortsatte. Å fortsatte.... Hipsvips var min hink alldeles knökfull av vackert röda lingon! Men det fanns ju så mycket kvar.... Hade inte alls någon lust att sluta nu. Vad gör man då, när man fyllt den enda hink man har med sig??? Busenkelt! Man tar -självklart- fram en bajspåse & fortsätter plocka!!!
Vad rik jag kände mig när jag rensat mina lingon & satt dem i frysen! Å så väldans stolt jag är över mig själv! JAG har minsann oxå plockat lingon i år!!!!!
FÖR KÄNNEDOM....
....vill jag härmed meddela att ALLA RÄTTIGHETER ÄR FÖRBEHÅLLNA QANAKA.BLOGG.SE
För Er som inte vet vad det betyder, så innebär det att man INTE får kopiera/använda mina bilder eller blogginlägg utan tillstånd!!!!
Då jag nu varit utsatt för att man -i syfte att skada mig- använt mina bilder samt inlägg så vill jag klargöra detta en gång för alla!
Trodde i min enfald, att detta var självklart för alla & envar. Men icke....
För Er som inte vet vad det betyder, så innebär det att man INTE får kopiera/använda mina bilder eller blogginlägg utan tillstånd!!!!
Då jag nu varit utsatt för att man -i syfte att skada mig- använt mina bilder samt inlägg så vill jag klargöra detta en gång för alla!
Trodde i min enfald, att detta var självklart för alla & envar. Men icke....
"HUPP! VAD FASEN HÄNDER....."
......tänkte jag imorse när jag vaknade. Tydligen så har mitt blogginlägg "Blir så himla ledsen i hjärtat...." börjat cirkulera på Facebook, med bild av mig & allt. UTAN min tillåtelse, dessutom!!!
Tyvärr så har en uppfödarkollega tagit väldigt illa vid sig & känt sig manad att gå ut med ett "försvarstal" samt även smutskasta mig å det grövsta.....
Än en gång blir jag ledsen i hjärtat -dels för att det inte är den personen jag åsyftade- men oxå för att dennes reaktion säger mer om den personen än om mig....
Sen blir jag oxå väldigt fundersam på de människor som är så snabba på att kommentera &/eller trycka "gilla" till ovan nämnda persons lååånga "försvarstal".... Har de ens läst mitt inlägg??? Har de ens sett att jag inte är i närheten av att nämna något namn?? Har de ens tänkt efter innan de lämnat sin kommentar/"gilla"??
Detta får mig att fundera.... Åtminstone jag kommer verkligen att bilda mig en egen uppfattning om saker & ting hädanefter, INNAN jag kommenterar &/eller trycker på "gilla"-knappen!!!
Ingenting är någonsin förgäves så länge man tar lärdom av det som sker!!!!
Tänk, vad ett inlägg på min lilla blogg (som inte har så många läsare!) kan ställa till med!
Men det är MIN blogg, MINA tankar & funderingar, MINA små anekdoter & MINA åsikter. Å dom kommer jag fortsätta att lufta här! Precis som det är tänkt med en blogg. Ibland kommer människor säkert att reagera, jag förstår det. Å alla har rätt till sin åsikt. MEN....man får inte kränka någon med bild & text, särskilt inte i ett helt annat -ALLMÄNT- forum som FB! Då kanske man måste fundera på VARFÖR man tar så illa vid sig, även om det knappt finns några namn nämnda överhuvudtaget, i mina inlägg?!
Har du åsikter om nått av mina inlägg, kommentera inlägget direkt här i bloggen, maila mig eller ring!!!
IBLAND SÅ.....
......är det lite svårt att hitta den där "gnistan".....
När jag blev kroniskt obotligt sjuk 2002, så förstod jag ganska snart att jag hade två val: Antingen så lät jag min sjukdom styra över mig & mitt liv. Eller.... så styr jag & mitt liv över sjukdomen (så gott det går åtminstone!) Jag valde det andra alternativet! För oavsett vad vi råkar ut för under vår vandring här på Moder Jord, så kan man inte leva livet baklänges.... Ett liv kan bara levas framåt, men däremot så tycker jag att man ska ta lärdom av saker som händer längs vägen. Även om det inte alltid är så himla skojsiga saker..... För så länge man tar lärdom av allt som sker, så är ingenting någonsin förgäves! Den klokskapen har min sjukdom lärt mig!!!!!
Ibland frågar mina vänner om jag aldrig blir deppiga av allt som hänt/händer & svaret är: JOOHODÅ! Att jag blir!
Men jag har aldrig tillåtit mig själv att fastna i deppigheten.
Min fantastiska kära vännen A -som betyder så mycket för mig- lärde mig en så väldigt smart grej:
"-När du känner att det är en tung dag, ta på dig deppar-koftan en stund & låt allt komma. Å när det är över så hänger du av dig koftan igen!"
Jag har utvecklat detta litegrann med tiden, så numera -när jag känner att jag tycker så väldans synd mig själv- stänger jag in mig i sovrummet tillsammans med mina älskade mopsar, tar på mig min mysiga grå deppar-lusekofta, tittar på klockan & ger mig själv en halvtimme, sen må du tro att jag släpper lös!!!
Kors-i-krösamose, så rackarns synd jag tycker om mig själv, jag gråter så tårarna sprutar över den orättvisa jag råkat ut för, förbannar världen & hela läkarkåren & tycker att mitt sjuka liv är käpp-rätt åt helvete!
Å hipsvips så har det gått en halvtimme & larmet på mobilen piper. Japp, då är det klart! Torkar tårarna, hänger av mig min mysiga grå deppar-lusekofta (för den här gången!), tar mopsisarna med mig & går ut ur sovrummet. MYCKET lättare i hjärtat & sinnet!!!!
Ibland gråter man för att tvätta ögonen - då ser man klarare på saker & ting efteråt.....
JAA, JAG ERKÄNNER.....
.....lite motvilligt att jag kanske inte var helt sanningsenlig tidigare. När jag skrev det där om att mina mopsar inte är ett endaste dugg bortskämda. Möjligtvis finns det "någon" som skulle hävda att -framförallt- min gullponke Axel eventuellt kan vara yttepyttelite bortskämd! Å det kan nog kanske stämma.... Yttepyttelite!!!
Gullponken Axel är väldigt mammig, så till den milda grad mammig att han kan gråta högt & ljudligt när jag åker hemifrån utan honom. Trots att nån av döttrarna är hemma, trots att de gullar upp honom nått rent otroligt....
"-Nääedå", säger gullponken Axel, "om mammi har det oskicket att överge mig, då får jag minsann protestera!!!"
Varje natt bara måste han ligga nääära mig (& här pratar vi närkontakt av den högre graden!) men även under dagtid så håller han sig helst tätt intill. Ingen kan ge mig såna blickar som min vackre lille gullponke "-Du & jag, mammi!" säger han med sina underbara ögon. Å inte har väl jag hjärta att stå emot det....
Därför har det råkat falla sig så, att gullponken Axel allt som oftast följer med mig när jag ska nånstans, han är sååå nöjd - även om han får ligga i bilen & vänta! Bara han får följa med!!!
När vi åker på hundutställning, jag & gullponken, så har jag visst "råkat" skämma bort honom med lite x-tra gott godis när vi äntrar ringen. Här duger ingen torr, halvhård Frolic (inte ens en mjuk & lite saftigare!) Näpp!!
Gullponken Axel ska ju -naturligtvis- ha kokt kycklinghjärta/lever. (Det funkar även med färska, kokta tjocka revbensspjäll har jag märkt!) En gång, förra sommaren, upptäckte jag -i utställningsdagens arla morgonstund- att jag GLÖMT att koka kycklinhjärta/lever. Ve & fasa!!!! Snabbt som ögat öppnade jag frysen & hittade en påse med frysta köttbullar. "-Puuh, vilken tur", tänkte jag,"köttbullar gillar ju min gullponke!" INTE ALLS!!! Åtminstone inte på utställning. Gullponken Axel spottade köttbullar för glatta livet & sneglade missbelåtet på mig.... Kan väl erkänna att den utställningen gick därefter. Efter det har jag aldrig mer glömt att koka hans kycklinghjärtan/lever. Upptäckte att det kan straffa sig med en MYCKET ovillig gullponke i utställningsringen.....
