ETT SÄKERT VÅRTECKEN...
...är när vi kör ut Brittas röda limousine från förrådet!
Inte för att vädret direkt indikerar att det är vår i luften, men igår bestämde vi ändå att det var dags!!!
Ut med limmon (som är en rymlig & fin cykelkärra, speciellt gjord för hundar) sen pumpades däcken för glatta livet, fällen dammades av & sen var den äntligen redo för årets första provtur!
Vi packade ner go'fika, till både 2- & 4-benta, i ryggsäcken, placerade en mycket nöjd tant Britta i limousinen & därefter bar det av till skogs.
De andra hundarna (totalt 7 mopsar, 2 golden & 1 newfoundland) var überlyckliga, de yrde runt av pur glädje eftersom de insåg att denna dag var det något alldeles extra i görningen...
Vanligtvis så består inte våra skogspromenader av att vi följer några stigar eller skogsbilvägar, utan när vi går i skogen då går vi verkligen i skogen;
Vi kör "off-road", plöjer fram genom ris & snår, hoppar över nedfallna trädstammar & klättrar över stenar, vi passerar genom sumpiga våtmarker & strosar över gudomliga tallhedar... Med andra ord så upplever vi skogen med alla våra sinnen & försöker utmana hundarna så mycket som möjligt, till såväl deras som vår egen glädje & lycka!!
...men inte igår.
Då hade vi ju vår älskade Britta & hennes limmo att ta hänsyn till, så vi fick allt vackert följa grus-/skogsvägar & barrstigar.
Och det var sååå himla mysigt!!!
Britta (som är ganska exakt 11,5 år gammal) var toknöjd, hon åkte kungligt under den första delen av promenaden, men sedan spatserade hon fram på de mjuka stigarna med en härlig entusiasm!
De andra hundarna var otroligt nyfikna på Brittas vrålåk & mopsarna kunde inte motstå frestelsen att hoppa in så fort tillfälle gavs...
Vi hittade ett ställe där vi packade upp vårt medhavda fika, men då det trots allt var rätt kyligt i luften så blev det ingen jättelång paus.
Hundarna fick festa loss på morotsbitar som vi kastade ut så att de fick söka rätt på dem. Alla förutom älskade Britta såklart!
Hon fick godis av ädlare sort, direkt ur handen.
(Gamlingar SKA skämmas bort ordentligt, det är min fasta övertygelse & inget jag någonsin kompromissar om!)
Vi var ute i lite drygt 2 timmar & återvände hem med ett gäng MYCKET nöjda & glada hundar!
Jag & mitt yngsta kärlekshjärta O var alldeles proppfulla av "må-bra-endorfiner", så vi kunde inte annat än konstatera att årets första sväng med Brittas limousine blev superduperlyckad för alla inblandade!!!!
SÅ HÖGT ÄLSKAD AV OSS ALLA...
Hon.
Min yngsta.
Den alltid lika glada och lättsamma.
Hon som var ständigt leende.
Som gjorde diplomati till en konstart.
Som var tryggheten personifierad.
Hon var helt enkelt en väldigt glad, klok och lättsam unge.
Och så oändligt älskad av oss alla.
Hon.
Min yngsta.
Som blev äldre, som växte upp.
Under åren visade det sig att det inte bara var glädje och lättsamhet i min yngsta,
det gömde sig även ett mörker i henne...
Ett mörker som ibland flöt upp till ytan som en kletig, geggig sörja.
Ofta visade sig detta mörker genom hennes dåliga humör, som kunde skifta i en handvändning.
Från strålande sol till nattsvart natt i ett enda ögonblick...
Jag valde att se hennes mörker som en sund kontrast till hennes vanligtvis ljusa sinnelag.
För i ärlighetens namn så var aldrig det dåliga humöret -och de tvära skiftningarna- ett problem, de gjorde henne bara ännu mer komplett.
Hon.
Min yngsta.
Så högt älskad av oss alla.
Från hennes sjätte levnadsår tog livet en sorgesam vändning.
Allting ställdes brutalt på ända...
Inom loppet av ett enda år så var allt förändrat.
Livet -som hon dittills kände det- fanns inte längre.
Det var oåterkalleligt förbi.
Jag insjuknade allvarligt och blev inlagd på sjukhus.
Efter en av alla operationer så kallades min familj dit för att vaka över mig, då utsikterna för min överlevnad var högst begränsade.
Kort därefter dog min mamma -och barnens högt älskade mormor- väldigt hastigt.
Det var en stroke som tog henne ifrån oss, utan att någon av oss egentligen förstod vad som hände.
Kanske var det allra svårast att förstå för en sexårig liten flicka?
Inte långt efter att barnen fått ta farväl av sin älskade mormor, vid en oerhört vacker begravningsceremoni, så drabbades även jag av en stroke.
Den gjorde mig vänstersidigt förlamad och jag blev rullstolsburen.
Allt detta hände under hennes sjätte levnadsår...
Livet -som hon dittills kände det- skulle aldrig mer bli detsamma.
För henne.
För oss.
Jag tror att det var framförallt under denna sårbara tid, under förändringens tid, som hon och hennes äldre syster skapade det starka och kärleksfulla band som mina döttrar idag har till varandra.
Ett band av tillit.
Trygghet.
Kärlek.
Styrka.
Samhörighet.
Ett band som ingen -eller ingenting- kan bryta.
Som är starkare än allting annat.
Mina älskade döttrar är en själ i två kroppar.
Det är de två mot världen.
Hon.
Min äldsta.
Och hon.
Min yngsta.
Den lilla sexåringen som blev äldre, som växte upp.
Som inte var bekväm i de kvinnliga former hennes kropp började anta...
Som ville dölja -gömma- allt som förvandlades till något mjukt och vackert på den lilla flickkroppen.
Hon som bara ville köpa sina kläder på butikernas avdelningar för pojkar.
För där fanns det inga formsydda plagg.
Ingenting som satt tajt och framhävde det, som hon gjorde allt för att dölja...
Än en gång var det förändringens tid.
För henne.
Som alltid varit så högt älskad av oss alla.
Så blommade hon äntligen ut.
Hon blev vän med allt det vackra som var hon.
Som jag hade väntat och längtat efter detta...
Att hon skulle se på sig själv genom våra ögon.
Se den makalösa skapelse som var hon.
Se den älskvärda individ hon alltid varit.
Vår stolthet.
Vår kärlek.
Vår lycka.
Äntligen såg hon vad vi sett, ända sedan hon föddes!
Nu kom även en tid av frigörelse.
Hon ville stå på egna ben.
Hon vågade.
Hon var trygg.
Hon var omfamnad av vår kärlek.
Hon var uppfylld av livet.
Och hon flög - både högt & långt...
...men hon kom för nära solen.
Hon brände sina vingar.
De bar henne inte längre.
Och hon störtade obarmhärtigt mot marken...
Den hårda och kalla marken.
Där bara mörkret väntade.
På henne.
Min yngsta.
Ännu en ny tid tog sin början.
Den mörka tiden.
Den nattsvarta.
Och livet -som hon dittills kände det- skulle aldrig bli detsamma mer.
Det var oåterkalleligt förbi.
För henne.
För oss.
Hon fastnade i det svarta.
Det kletade sig fast vid hela hennes kropp, sökte sig in genom porerna och gjorde henne lamslagen.
Mörkret förgiftade hennes ljusa, vackra sinnelag.
Det tog henne ifrån oss.
Hon förvandlades framför våra ögon.
Och hon föll.
Och föll.
Och föll...
Hon.
Min yngsta.
Så oerhört älskad av oss alla.
Älskad.
Men jag blev snabbt varse, att vi inte kan älska någon tillbaka till ljuset.
Tillbaka till livet.
Tro mig, för jag försökte.
Vi kan inte älska in livslusten i en annan människa.
Inte älska in viljan att leva.
Inte ens i våra barn.
Tro mig, för jag försökte.
Så hjälplös låg hon i sin säng.
Omsluten av det nattsvarta mörkret.
Så skör.
Så liten.
Så hjälplös stod jag bredvid och såg henne pinas, utan att kunna nå fram.
Så skör.
Så liten.
Vi var vilsna i en värld som hade blivit för stor.
Som två skepp, som driver omkring med trasiga segel, på ett öppet & stormigt hav.
Det fanns inte längre några tvivel:
Jag måste rusta för kamp!
Jag visste nu att hennes liv låg i mina händer.
Än en gång så måste jag ge henne styrka och mod att vilja leva.
Precis som jag gjorde då hon föddes.
Hon.
Min yngsta.
Men hon ville inte.
Hon stretade emot.
Döden var alltför lockande.
Den erbjöd henne fred och frihet - ifrån henne själv.
Och den var en hård motståndare.
För den hade henne redan i sitt grepp.
Jag rustade för kamp.
Den hårdaste jag någonsin utkämpat.
En kamp som bara kunde ha ett enda slut.
Liv.
Eller död.
En kamp som jag var tvungen att vinna.
Helt enkelt för att alternativet inte var något alternativ.
Jag slogs för mitt barn nu.
För hennes överlevnad.
Hon.
Min yngsta.
Så vanvettigt älskad av oss alla.
Vi stred.
Länge.
Vi räknade i år.
På den ena sidan stod jag.
På den andra stod Döden.
Där mitt emellan stod hon.
Och vacklade...
Allt det svarta fanns ju där.
Runtomkring.
Så nära.
Det slet och drog i henne.
Döden lockade fortfarande.
Den sjöng för henne.
Men jag skulle aldrig någonsin ge upp.
Kunde inte ge upp.
Jag slogs för mitt barn nu.
För hennes överlevnad.
Även om jag själv höll på att gå under emellanåt...
Aldrig. Någonsin. Ge. Upp.
Priset för kampen blev högt.
Obeskrivligt högt.
Högre än jag hade kunnat ana,
då i början...
...när mörkret tog henne ifrån oss.
Det kostade två självmordsförsök.
Det kostade självdestruktivitet.
Det kostade mängder av ärr på de vackra små armarna.
Och det var hon som betalade priset.
Hon.
Min yngsta.
Långsamt -så långsamt- ville hon allt oftare kämpa vid min sida.
För livet.
Mot Döden.
Sakta -så sakta- återvände hon till oss.
Till slut valde hon sida.
Hon valde att leva.
Fullt ut.
Och vann därmed kampen.
VI vann kampen.
Tillsammans.
Vår största och viktigaste seger.
För livet.
För att fortsätta leva.
Och Döden drog sig tillbaka med ett avgrundsvrål...
Den hade slutligen förlorat sitt grepp.
Om henne.
Min yngsta.
Som alltid varit så högt älskad av oss alla.
En ny tid tog sin början.
Än en gång.
Nu skulle hon lära sig att leva igen.
För henne -som levt de senaste åren i ett nattsvart mörker- var världen så stor.
Skrämmande.
Därför fick vi gå varligt tillväga...
Stötta henne när hon tog sina första stapplande steg.
Trösta henne när rädslan tog överhand.
Fånga upp henne alla gånger när hon föll.
Precis som jag gjorde när hon var liten.
Då.
Före mörkret...
Som hon kämpade under denna återfödelsens tid...
Hon.
Min yngsta.
För att återerövra tilliten till det ljusa.
För att våga tro på allt det vackra.
För att inte släppa in det nattsvarta, som fanns där så nära.
Redo att sluka henne.
Igen.
Men nu fanns en viktig skillnad:
Hon hade gjort sitt val.
Hon valde livet!
Hon hade en krigares ärrade kropp,
men också dess vackra, starka själ.
Och hon gav inte upp.
Aldrig. Någonsin. Ge. Upp.
Hon var äntligen på väg tillbaka.
Till oss.
Till livet.
Som hon bestämde sig för att leva.
Och hon har fortsatt att välja livet alla dagar sedan dess!
Hon.
Min yngsta.
Den kloka.
Vackra.
Och så obeskrivligt älskad av oss alla!
/Mamma
NÄR MAN FÅR OVÄNTAT BESÖK...
...fast man inte alls vill ha något jädra besök överhuvudtaget. Definitivt inte av den typen jag fick iallafall!
Det här sista året har varit rätt tufft, alltså hela 2018 & så här långt in på 2019...
Eller förresten, inte bara "rätt tufft" utan snarare rejält genomjävligt!
Min sargade lilla kropp har successivt börjat säga ifrån. Alla hårda prövningar -med bl a operationer, re-operationer, stroke & hjärnhinneinflammation- har satt sina spår, precis som min käre gastroenterolog på Sunderby sjukhus förutspådde redan för typ 6 år sedan.
Jag tappar i vikt hela tiden, nu är jag nere på modesta 43-44 kg till mina 163 cm. Detta gör att jag blir trött mycket snabbare & behöver en powernap mitt på dagen för att orka med.
Min högra lunga fick plötsligt nog & överraskade mig med att lungspetsen förtvinade.
Under 2018 så var min högra njure uppenbarligen less på sin position, den "lossnade" helt sonika & ligger numera & skramlar strax ovanför höftkammen. Det kallas flytande/vandrande njure.
I våras såg läkarna att levern visst är märkbart förstorad. Ingen vet varför & ingen har heller brytt sig om att ta reda på orsaken. Det var lixom bara ett konstaterande!
Sen är min gallablåsa kroniskt inflammerad numera (å gör skitont mellan varven!)
Det allra senaste på "organ-kollaps-fronten" är att mitt hjärta har börjat säga ifrån. Jag hade visst alla symtom på igenproppade kranskärl, så det gjordes en röntgen & förbereddes samtidigt för ballongsprängning på Kardiologen i Sundsvall, men där gick de på en nit! Mina kranskärl var minsann så rena & fina som någonsin!
Det fanns alltså inga tydliga & uppenbara "fel", utan hjärtdoktorerna kunde bara konstatera att jag har ett ansträngt & "trött" hjärta. Så nu är jag inne på min andra hjärtmedicin, då den första inte fungerade alls.
Inte för att vara förmäten, men jag tyckte faktiskt att det räckte där. Att jag på nått sätt hade fyllt min "eländeskvot" för något år framöver. Att jag skulle få en liten paus för att lära mig leva utifrån de nya förutsättningar som nu var mig givna....
Men icke!!!!!
Då fick jag minsann ett högst oväntat besök!
Det var ingen mindre än självaste Cancer som knackade på dörren.... Eller närmare bestämt Bröstcancer.
Nästa vecka ska jag till Bröstkirurgen i Sundsvall, där jag får veta dels vilken typ av cancer jag har men oxå hur pass aggressiv den rackaren är. Då ska kirurgen även tala om ifall de rekommenderar att jag opererar bort hela bröstet eller om de tror att det räcker men en del.
Det här är någonting helt nytt för mig & mina älskade döttrar. Vi har aldrig behövt befinna oss i Cancerland tidigare (Tack & lov!) Vi trevar oss fram just nu, vill inte riktigt ta in vad som händer...
Men oavsett vad vi vill, så är vi här nu. I Cancerland.
Jag är cancersjuk. Oxå.
Tusen -å åter tusen- tankar snurrar runt i mitt huvud.
Kommer min redan försvagade kropp att orka med den här fighten?
För första gången på länge är jag rädd, rädd för allt det nya som jag inte har någon kontroll över...
Det är bara för mig att knyta på mig boxarhandskarna igen & ge den här objudna gästen en hård snyting!
För att ge upp utan att slåss för mitt liv, det händer bara inte!!!
ETT LITET INHOPP...
....här på bloggen...
Jag ska inte ens ge mig in på att försöka sammanfatta allt som hänt, då det har gått eoner av tid sen jag skrev ett inlägg sist! (Är "eoner" ens ett ord förresten? Ähh, strunt samma!)
Vi avslutade ju 2016 på bästa tänkbara sätt, genom att vår efterlängtade Sonja & Axel-kull föddes! De landade här på jorden den 1 december, 6 ljuvliga små krabater -4 gossar & 2 flickebarn- som vår älskade Sonja klämde ur sig.
Hon födde sina guldklimpar lika plättlätt som hennes mamma Britta alltid har fött sina kullar, fullt fokuserad & knäpptyst!
Vi kan tacksamt konstatera att vi har en otroligt fertil tiklinje, som dessutom är självvalpande, vilket är en ynnest för alla uppfödare!
Båda tikarna ur denna kull -som kallas "kusin-kullen" eftersom de är döpta efter mina kusiner- har flyttat till Junsele. Den ena, minstingen Kajsa, flyttade till min fina vän & uppfödarkollega Kiki Forssen med familj, på Eden Grands kennel. Den andra tiken, Helena (som kallas Helli till vardags) flyttade till Kikis -och min- goda vän Mari Tarander Jacobsson med familj. Helli är såld med bibehållen avelsrätt, så vi hoppas på en fin kull med små juveler efter henne om sisådär 2 år!!!
En av pojkarna, lille Jörgen som numera kallas Sigge, flyttade till grannstaden Piteå. Där huserar han, i ensam majestät, tillsammans med sin mamz Anna Hagberg & papz Emil Rankvist.
Vi har fortfarande 3 av gullgossarna osålda, så de får bli kvar här hemma tills rätt hem dyker upp!
Vis av erfarenhet, så kommer jag aldrig mer att sälja en valp om inte magkänslan är den rätta... Då får valparna mycket hellre bli kvar här i kojan så länge, för jag är helt säker på att någonstans där ute finns de människorna som är de rätta för våra älskade dyrgripar!!!
HERRE GUD & PLÄTTAR Å PANNKAKOR.....
..... vad M-Å-N-G-A storhelger som har passerat!!!
Det har hunnit julpyntas, firas jul & nyår, trettondag & så fick jag då slutligen plocka bort dessa små tomtar & adventsstakar igen...
Pjuuuh.....säger jag - lite lättare om hjärtat!
ÄNTLIGEN är denna über-helvetiska december över....
I många år har just december månad varit en ren & skär ångestmånad för mig.
Inte sådär som det är för de allra flesta, att man stressar röven av sig inför den stundande julen. Nixpix! Jag menar riktig "svårt-att-andas-hjärtklappnings-kallsvetts-tryck över bröstet-ångest".....
Å nu -i mitten av januari- kan jag bara titta i backspegeln & konstatera att:
Jooodå! December levererade även 2014....
Men nu har den där jäsikens skitmånaden passerats & den är lagd till handlingarna. Så gott det går.... Den har ju dock fört med sig en del sorgliga & trista händelser, som jag lixom inte bara kan stoppa ner i arkivet & lämna bakom mig. Hur gärna jag än vill....
Juldagen, den 25 december, somnade min älskade farbror Per in. Han lämnade jordelivet lugnt & stilla i sitt hem i Mettäjärvi, omgiven av sin fru & sina barn med familjer samt sin lillebror -tillika min pappa- & Bitte.
Å så hade cancern skördat ännu ett offer.... Denna djävulska sjukdom.
Farbror Per var sin hembygd trogen i hela sitt liv, han föddes & han dog i sitt älskade Mettäjärvi.
Den 23 januari ska vi följa min älskade farbror till hans sista vila.
Å för mig personligen kommer det att vara som att begrava en stor & viktig del av själva sinnebilden från mitt barndoms Mettäjärvi.....
Då vi vet att denna operation är oerhört riskfylld (kirurgerna har tvekat i drygt 1 år pga risken för komplikationer då jag inte är i så vidare värst bra skick...) så krävs det sin beskärda del av mental förberedelse. Självklart för min egen del & mina närmaste vänner - men framförallt för mina älskade döttrar D & O.
Men vi förberedde oss så gott vi kunde; pratade, grät, planerade, pratade lite mer, skrattade & grät en skvätt till!!! Å just precis när vi ansåg att vi nog var så pass redo som det gick att bli - då kom det. Samtalet. Från kirurgen. Där de sa att de var tvugna att flytta fram operationen. Igen.
Vi var bara tomma efteråt.... Visste inte riktigt vad vi skulle känna.... Glädje? Ilska?? Hopplöshet???
Eventuellt skulle jag få en ny tid i slutet av januari. K-A-N-S-K-E....
Dagarna mellan nyår & trettondan kom den. Den Nya Kallelsen.
Men vi var fortfarande alldeles vilsna. Vad i fridens dar skulle vi känna nu då? Vågar vi tro på att operationen kommer att bli av den här gången??
Jag tror faktiskt det!!! Nu är det bara 12 dagar kvar & de har inte ringt från kirurgen ännu!
Dessutom fick jag en kallelse från "min egen" medicindoktor Arne förra veckan. Jag ska till honom den 20:e, & ska ha tagit en massa prover hos distriktssköterskan innan. Då får jag veta om jag behöver läggas in på sjukhuset, innan operationen, för att få näringsdropp.
Summan av kardemumman är nog att jag faktiskt kommer att få min efterlängtade operation den här gången!
Den operation -som inte på något sätt kan göra mig friskare- men som kommer att vara helt avgörande för min framtida livskvalitet. Men jag måste bara se till att överleva den först....
Nu snurrar tankarna runtrunt igen. För vi hade ju inte tillåtit oss att känna något den här gången. Uti-fall-att-det-inte-blir-av....
Så nu ska jag & mina flickor prata, gråta, planera, prata lite mer, skratta & kanske gråta en skvätt till....tills vi känner att vi är så redo som vi kan bli, oavsett hur operationen går.....
ÄNTLIGEN KOM DEN.....
.....operationstiden, som vi väntat så länge på!
Det har sannerligen varit en lååång process... Först tog det cirka ett år för kirurgerna att bestämma sig för om de överhuvudtaget skulle våga utföra den, sen sattes jag upp på (den eviga) "op-listan" där min operation blivit framflyttad - gång på gång.... Men nu är det alltså dags!!!
Eller.....kanske inte NU som just precis NU idag....utan NU som torsdagen den 18:e december.
Eftersom förutsättningarna måste vara så optimala som möjligt, så kommer jag att läggas in allra senast den 15:e december, för att få näringsdropp innan själva operationen. Å vetskapen om att det verkligen är dags väcker så väldans mycket känslor, både hos mig själv & hos mina närmaste.....
Kirurgernas ord ringer i mitt huvud:
"....det enda vi vet, med 100% säkerhet, är att om det blir komplikationer så kommer det att vara livshotande...."
Jag är medveten om det. Jag är medveten om att riskerna är enormt stora. Jag är oxå medveten om att den tid som vi har nu, dessa dryga 3 veckor, faktiskt kan vara all tid som jag har kvar...om det inte lyckas....
Jag är medveten om allt det & har förlikat mig med den vetskapen.
Det som är betydligt svårare är att se skräcken & gråten i mina döttrars ögon....
Hur ska jag trösta dem? Kan jag lova dem att allt kommer att gå bra??
Kan jag ge dem ett löfte, som jag inte är säker på att jag kan hålla, när jag predikat för dem sen barnsben om hur heliga löften är???
Jag försöker hålla modet uppe, för deras skull men oxå för min. Berättar om hur bra mitt liv kommer att vara efteråt, vilken frihet jag kommer att kunna känna igen. Samtidigt som jag i smyg gör en lista på hur jag vill ha min begravning, var mopsarna ska placeras osv. Hur jädra dubbelt är inte det....
Men en sak är säker, den gamla klyschan att "Leva i nuet" har helt plötsligt fått en helt ny innebörd.....
ÅSFORSEN'S MORE THAN A FEELING.....
......heter hon, älskade O's alldeles egna nuffeflicka!
Smaka på det....More...Than...A....Feeling.... Mer än en känsla....
Det finns en tanke bakom det namnet. En tanke som allra finaste uppfödarna Sari & Thomas klurat på, för att det skulle passa precis åt min lilla älskade O!
Älskade O som fått kämpa sååå mycket, som inte fått något gratis här i Livet...
Men nu -äntligen- kommer hennes dröm att besannas, efter många års tålmodigt väntande, så kommer hon att få dela sitt liv med en newfoundlandstös!!! Å det är tamejtusan en upplevelse som är "More Than A Feeling".....
Här hemma så kommer älskade O's fina lilla tjej att gå under vardagsnamnet Bibbi - ett namn som hon valde redan för en herrans massa år sedan!
"-Mamma, den dagen jag får min newfoundland så ska hon heta Bibbi" har älskade O alltid sagt. Å nu är vi där.... Söndagen den 9 november hämtar vi hem lilla, stora Bibbi. Det närmar sig med stormsteg.....
En annan spännande händelse här i kojan, är att vi har parat finaste mopspinglan Inez med vår egen gullplutt Puggi (Fabbe) Kärleksparet har fått dejta ett par gånger & nu är Puggan helt på det klara med vad som ska göras med tjejrumpor som doftar så där frestande!!!!! Men det var inte alldeles självklart den första gången....
Inez var tålmodig & visade pojkspolingen tillrätta....å hipsvips hade han kommit på det!!!
Det var dessutom en så till den milda grad förtjusande upplevelse, att Puggi helt sonika small av över mopspinglans rygg när han "levererat".....
Hon, i sin tur, tackade honom för väl genomfört arbete genom att lätta på trycket & släppa iväg en ljudlig RAAAP när han så småningom vaknat till liv & klivit av..... Jisses, de kan verkligen fylla en moppeflicka till bredden, dessa yngre förmågor!!!
Tjaaa, vad säger man? De behärskar sannerligen konsten att vara charmiga våra älskade mopsar!!!
Dessa Kärleksmöten resulterar förhoppningsvis i ett gäng små valpar runt julafton, om allt går som vi vill! Isånafall är det en smått historisk händelse för vår lilla kennel; För första gången är en Qanaka-hund delaktig i "produktionen" av nya små Qanakor! Det är oxå första gången vi "väver ihop" våra linjer med de allra käraste vännerna A & H på Nordanvindens kennel, vilket förstås känns lite extra roligt!!! (Inez är en Nordanvindare & Puggi är en Qanaka) Så nu kan vi bara hoppas -& hålla tummar & tår- för att vi får berikas av underbara små moppebäbisar innan detta år övergår i ett nytt.... (Har faktiskt väldigt svårt att tänka mig ett bättre sätt att avsluta 2014 på....)
Vår högt älskade sockerpulla Britta, vår ovärdeliga stamtik, kommer att paras till våren. Hon beräknas att löpa under senare delen av mars -15 & ska då få ha lite "rajtan-tajtan" med snygge Edvin (Nordanvindens Edvin Dolceson)
Han är en kille med så himla spännande linjer i sin stamtavla (bl.a så är min egen gullponke Axel morfar åt honom) så detta är en parning som jag verkligen ser fram emot!!! Edvin har massor av sunda & intressanta mopsar bakom sig, som jag hoppas & tror, kommer att bli en alldels perfekt kombination med vår Britta!
Plättar & pannkakor, vilken fantastisk vinter & vår vi går till mötes....
ÄN EN GÅNG.....
.....har jag så rackarns mycket att skriva om, så jag vet lixom inte i vilken ände jag ska börja!!! (...det blir lätt så när jag är så nedrans dålig på att uppdatera här i bloggen...)
Först & främst, så har jag & mopparna varit ännu en sväng till mina käraste vänner M & C i Härnösand! Denna gång var det dock inte frågan om någon galen roadtrip som resulterade i 3 veckors semester, i deras husvagn, på gården....
Nixpix, nu var det den årliga utställningshelgen som hägrade!
Men just i år så var denna helg lite annorlunda....
Min kennelflicka & yngsta dotter, älskade O, kunde inte följa med då hon (väldigt olägligt) hade åkt till Turkiet med sin bästa pappa. Det kändes mycket märkligt att åka iväg utan henne, måste jag erkänna....
Hennes plats fylldes dock av sköna-bönan N, som kom med sina små soldater från Södertälje. Så vi var fortfarande 4 personer i Slottet, men just i år var antalet mopsar definitivt fler än vanligt!!! Jag hade med mig mina 7, sköna-bönan N anlände med sina 3 & så käraste vännernas 2 finaste pojkar Wesson & Oscar. Alltså totalt 12 härligt galna moppar som härjade runt i Slottsträdgården i Härnösand!!!
Jag hittade en ny bästis i snyggfjällan Kitty (Pugsarmy's Kitty Kulspruta) Hon & jag delade kakor vid fikabordet, vi pussades & löste världsproblem - om vartannat!!!
Sköna-bönan N fick i uppdrag att försöka få mina ohängda Fis-ungar Sonja & Fabbe/Puggi att visa sig från sina bästa sidor. En inte helt enkel uppgift, visade det sig.... Sköna-bönan suckade ljudligt, mumlade osammanhängande om hur i fridens dar det gick att ha så otränade hundar, svettades & slet sitt hår....men sen lyckades hon!!!!!
Här är vår vackra sötnos/satmara Sonja (Q.Finaflickor Fiser Faktiskt) proffsigt handlad av sköna-bönan N. Dock är kvaliteten på bilden riktigt urusel pga att det var jag som skulle sköta detta med att fotografera.... Å det är inte riktigt min "cup of tea" som ni kan se!!! Men vad tusan....Sonja är snygg iallafall!!!!
Det var (om möjligt???) en ännu större utmaning att få till en fin bild på Sonjas kullbror Fabbe/Puggi (Q.Fagrefabian Fiser I Smyg) Å han kanske inte blev perfekt på denna, men man kan helt klart se att det är en riktig fining den där Fis-pojken!!!
1000 TACK, snällaste sköna-bönan N, för ditt tålamod med mina älskade odågor! Du gjorde underverk med dem!!!
Utställningshelgen i övrigt känner jag egentligen inte för att orda så där vidare värst mycket om....
Men det som står utom allt rimligt tvivel är, att det finns definitivt två domare som nu finns upptagna på min "inte-ställa-för-igen-lista"!!!
Men i övrigt så hade vi en UNDERBAR helg!!! Supergod mat, galna skratt & ett härligt umgänge med störtsköna vänner! Å det är minsann inte fy skam, vill jag lova!!!
Efter söndagens utställning i Timrå fick jag träffa mitt högt älskade lilla "barnbarn" Våfflan. Hon är den enda valpen efter min oändligt saknade Morsan & så otroligt lik sin mor.... Särskilt nu, när även Våffelhjärtat kan stoltsera med en vacker silvertrubb....
Tårarna rann nedför mina kinder medan jag pussades med Våffelbarnet, hon gör mig så stolt & lycklig!!!
Å de där ögonen.... Att titta in i Våfflans kloka ögon ger mig exakt samma känsla som när jag såg in i min älskade Morsans outgrundliga blick....
Världens finaste & underbaraste lilla Våffelhjärta.....
ÄNDRADE PLANER.....
.....har det blivit på "mops-parnings-fronten"!!!
Det är pinglan Inez som ska få en annan fästman inför sin parning nu i oktober. Först hade vi bestämt att hon skulle få umgås intimt med snyggo-Douglas (Ziggy's Son Of A Gun), vilket hade varit en superduperspännande kombination i mina ögon!
Men när vi funderade ett varv till så insåg vi att vi ju faktiskt har vår alldeles egna Fabian/Puggi!
Å eftersom han nu råkar vara alltför nära besläktad (son/kullbror/halvbror) med kennels övriga damer i fertil ålder, så kan vi inte använda honom på någon annan än på just Inafina! För trots allt så känns det alltid lite extra roligt i uppfödarhjärtat att kunna använda sina "egna" linjer.....
Så helt plötsligt så kändes det fruktansvärt onödigt att "gå över ån efter vatten" då vi inte heller anser att Puggi är ett sämre alternativ än Douglas! (Men för säkerhetsskull så har jag kollat med Dogges ägare, finaste vännen N, att jag kan få använda honom längre fram! Han är ju trots allt en riktig läckerpuck!!!)
Därför så är det nu ändrade planer vad gäller den kommande parningen i oktober!
Å det är så rackarns spännande att för första gången i vår lilla kennels historia, så ska en Qanaka-mops vara inblandad i produktionen av kommande generation Qanaka-mopsar (...jaaa, om allt går enligt planerna vill säga...)
Det är faktiskt så till den milda grad spännande att jag har en sån där härligt kvillrande känsla inombords!!!
Så håll nu alla tummar & tår för att det blivande kärleks-paret har ett gott öga till varandra.....
UTSTÄLLNINGSPREMIÄR.....
......har det varit i helgen för några av "småisarna" från både Nordanvindens & Qanakas. Det var en inofficiell utställning i Kalix, där det alltid är lika välorganiserat & de alltid tar in auktoriserade domare!
Därför kände vi att det nog skulle uppskattas om vi anordnade en sista finslipning av alla "kom-ihåg" runt en utställning, alldeles oavsett om den är inofficiell eller inte....
Vi träffades i lördags, då kulingvarningen inte längre var fullt lika aktuell, men det fortfarande blåste friskt!!! Dock hade regnet upphört & solen vågade sig ibland fram bakom de bistra molnen.
Ett glatt gäng av både 2- & 4-beningar samlades här på Tuna , taggade till tusen! Medan vi väntade på kära vännen A (som hade kommit på den briljanta idéen att hon "bara" skulle svänga förbi Djurmagazinet innan. En lördag under löningshelgen.... Samtidigt som de hade ett "Hundens Dag"-jippo.....) fick våra små moppar chansen att hälsa & busa lite med varandra!
När kära vännen A anlände -något försenad- blev det gemensam prommis till det perfekta träningsstället, där vi har ynnesten att kunna välja underlag: konstgräs, gräsmatta eller asfalt!!! Dagen till ära (men kanske mest för att det var en inomhus-utställning) så valde vi att träna på konstgräs, då det påminner litegrann om de mattor som oftast finns i utställningsringarna.
Genomgång av lite "bra-att-tänka-på".....
Agneta med sin lilla Raggar-brutta Ingrid
Daniel med duktiga Bulten
Johan med sin superfine Loke
Sen fick den något "överåriga småisen" Sigge oxå vara med tillsammans med sin papz Per
Allra ljuvligaste Ellen fick agera maskot idag & tränade så fint bland alla mopsarna! Å sitta vackert kan hon oxå....
När alla var nöjda så avslutade vi vårt träningspass med lite lek & bus för hundarna, medan vi 2-beningar fick en stund över för umgänge (läs: Mopsprat!!!!!)
Dagen efter, på söndagen, så var det dags för de flesta av träningsdeltagarna att styra kosan mot Kalix & den inofficiella utställningen! Gissar att det nog var lite pirr i magen för vissa av dem....
Tyvärr fick jag förhinder, men kära vännen A fanns på plats för peptalk & lite trygghet i denna galna utställningsvärld!!! Själv satt jag hemma & väntade ivrigt på uppdateringar.....
Å kors-i-krösamose så bra det gick för hela gänget!!! De hade en superskojsig dag där alla mopparna skötte sig /nästan/ över förväntan!!!!!
Kära vännen A med lilla Maja-piraya placerade sig som BIM i valp 2.
Daniel visade sin lille Bulten med den äran & belönades med ett BIR i valp 1.
En STOOOR eloge till Ebba & Johan som varit så flitiga med utställningsträningen! Deras vackre & väldrillade Loke fick ett välförtjänt BIR i valp 2.
Sist & icke minst: finaste slyngeln Sigge som visade sig från sin allra bästa sida idag! Han & husse Per knep BIR i vuxenklass!!!
HJÄRTLIGT GRATTIS TILL ER ALLA!!!!
Bilder (tjyv-)lånade från Nordanvindens kennel samt från Ebba Carlsson
HEM LJUVA HEM.....
.....eller nått sånt! I vilket fall som helst så är jag & moppeligan nu tillbax i våra hemtrakter. Å det kändes väl....lite....sisådär....
Inte så att vi har toklängtat efter själva hemmet. Nope! Vi har trivts alldeles förträffligt i husvagnen hos käraste vännerna M & C i Härnösand. Men däremot har modershjärtat längtat ihjäl sig efter mina käraste döttrar, älskade D & älskade O!!!!!
Ett par dagar innan jag rattade norrut fick jag dock det otroligt glädjande beskedet att älskade O's efterlängtade newfoundlands-flicka var född!!!!!!! ÄÄÄÄÄNTLIGEN är det på riktigt!!!
Njuffe-mamz Goldis (Åsforsen's Heart Of Gold) var så himla duktig, hon knosade fram 11 stycken rediga bäbisar, 7 pojkar & 4 töser, den 13 september. Å en av de flickorna är alltså älskade O's egna lilla prinsessa!!!
Det innebär att redan i början av november så kommer den lilla nuffe-tösen hem till Qanaka-kojan! Å våra älskade små moppar får en alldeles egen maskot!!!!!!
DEN HÄR SOMMAREN.....
.....har jag & mopparna tillbringat hemma i stan. Heeeela sommaren....
Det har ju i & för sig varit alldeles utomordentligt trevligt, med våra älskade små Raggar-barn som skulle bli flygfärdiga & flytta till sina nya hem, en hel del utställningar (som vanligt!!!) & besök från "södern".
Men ändå.... En vacker dag så fick jag bara nog... Å vad i hela friden gör man då? När man är less på stan, men man har varken en stuga eller husvagn dit man kan ta sin tillflykt?
Joo, det ska jag tala om!!!!
Man packar ihop lite snabbt, berättar för sina allra närmaste att man sticker iväg & så stuvar man in packningen & hela mopsligan i bilen. Sen bestämmer man sig för ett väderstreck & så rattar man helt sonika iväg på en "roadtrip" med hela konkarången!!!
Under resan söderut pratade jag med de käraste vännerna M & C i Härnösand. Javisst fanns det plats hos dem för mig & mina små följeslagare!
För jag fick ju inse -i ärlighetens namn- att sådär vidare värst långt skulle jag inte orka köra. För jag ska ju hem oxå, förr eller senare.... Därför passade det alldeles utmärkt att stuva in oss i deras fina husvagn, på gården, hos de käraste vännerna.
Så precis där sitter jag nu & skriver detta inlägg!!!
Nu bara måste jag få dela med mig av en superduperspännande NYHET, innan jag spricker....
Vi i Qanaka-kojan väntar tillökning i slutet av november!!!!
Nope, ingen dräktig tik. Inte ens en mops....
Det är nämligen så att min yngsta dotters, älskade O's, högsta önskan förhoppningsvis kommer att slå in! Äntligen, efter att hon väntat så väldans tålmodigt i flera år, så har det blivit dags att säga VÄLKOMMEN till en "liten" kolsvart newfoundlands-flicka!!! Hoppas vi.... Hon måste bara födas först, den lilla efterlängtade tösabiten!
Men om allt bara klaffar -& saker & ting får ha sin gilla gång- så flyttar det alltså in en maskot till mopsarna under senare delen av november!!!!!
Njuffevalpar är väl ändå förskräckligt toksöta??? Det måste vara på gränsen till kriminellt....
Bilden är lånad från "våra" njuffeuppfödare Sari & Tomas Söderström, Åsforsen's kennel.
NU ÄR HAN BARA, BARA MIN.....
ÄÄÄÄÄNTLIGEN!!!!!!
Ägarbytet är inskickat till SKK, nu är det alldeles på riktigt:
Min högt älskade gullponke Axel (Semlans Carl-Axel) är numera bara MIN!!!!!
1000 milliarders mega-maxade-bauta-TACK till min käre "bonus-pappa" Leif Sandström (fd. Prästbackens kennel) som överlåtit sin del i Världens Bästaste Mopspojke till mig!
(Axel 7 veckor på bilden, hemma hos sin uppfödare!)
Rent praktiskt så medför det ju inte någon skillnad, men bara vetskapen -& känslan- över att gullponken Axel nu har övergått, helt & hållet, i min ägo är UNDERBAR!!!!
MITT LIVS KÄRLEK - MANNEN I MITT LIV - THE ONE & ONLY :
SEMLANS CARL-AXEL (2 x CERT, 1 x CACIB, 1 x BIR, 1 x BIM)
SE UCH Romeo Vom Ulmer-Haus - SE UCH Semlans Sigrid
Uppfödare: Gunilla Hirwing, Semlans kennel
Ägare: Anne Andersson
DU & JAG, AXEL! DU & JAG.....
GALET HEKTISK VECKA.....
.....hade jag förra veckan!
Den började på söndagen, med ett besök i Vallen tillsammans med kära vännen A & ett gäng mopsar från Nordanvinden. Med på vår "bada-busa-picknick" var även familjen Nilssons "bonus-son" A med underbara dottern N & deras två Nordanvindare, Sören & Otto!!!
Efter att alla moppar (& lilla N) hade badat & rejsat i sanden, & vi 2-beningar fikat, så bar det av till Mopsön. Där väntade käre vännen & grillmästaren H på oss med en härlig grillad lunch-buffé! Vi njöt (vissa av oss i skuggan) i det underbara vädret, åt & pratade medan mopsarna sprang sig torra.
Det var ett väldigt förnöjsamt & trött Qanaka-gäng som lastades in i bilen för hemfärd när dagen led mot sitt slut...
(Ps. Mitt nya superfina mops-vrålåk kom till användning för första gången! H-E-L-T suverän vagn, kan jag lova!!! Mycket nöjd över den investeringen, med andra ord!!! Ds.)
Dagen efter, på måndagen, hade min äldsta dotter, älskade D, bokat in en heldag med mammi, pojkvän, lillasyster & alla moppar i Storforsen!
Jag packade picknick-korgen med räkor, aioli, prästost & vitlöksbaugetter, å så en härlig fruktsallad till efterrätt (å ett paket grillkorv till hundarna såklart!) sen knökade vi in oss i bilen & så bar det iväg!!!
Ju närmare Storforsen vi kom, desto varmare blev det.... När vi parkerade bilen & klev ur så var det som att gå rätt in i en vägg av värme, termometern visade svettiga +32... PJUUUH.... Snabbt rafsade jag fram alla kyltäcken som låg i kylväskan, med isiga sköna klampar! De var verkligen IS-kalla!!!!
Än en gång visade det sig att den nya hundkärran var ett väldigt klokt inköp! Vi lastade in all packning samt ett helt gäng mopsar & rattade iväg mot nya äventyr!!!
Trots den galna värmen så var hundarna otroligt nöjda & opåverkade, de fick bada & svalka av sig i grynnorna invid den "stora" forsen, vi åt vår picknick, ungdomarna badade & jag NJÖÖÖT av Livet....
Vilken osannolik LYCKA det är att få uppleva dagar som dessa! Att få umgås med de allra käraste vännerna, de oändligt älskade döttrarna, den mest fantastiske svärsonen & sist -men apselut inte minst- mina underbara mopsar!!!!!! En rikedom så stor att orden inte räcker till för att beskriva den.... Vad kan jag mer begära?
Tisdagen var en "Storheden-shopping-dag" med min finaste L & hennes små mirakelbarn, tvillingarna N & L! Vi kuskade runt i deras bautastora "familjebil", besökte Hööks, Granngården & Djurmagazinet. Barnen var helt otroliga, sin ringa ålder till trots (3 år), inte ett endaste gnäll på en endaste butik!!!
Vi avslutade vår intensiva shoppingdag genom att äta på Korvgubben & sen åkte vi hem till mig. Det stod blöjbyte & mopsmys på schemat!
När så finaste L skulle åka hemåt, så ville inte liten N följa med. Nope, hon skulle minsann stanna hos Anne!!! Mitt hjärta klirrade i bröstet, älskade lilla unge! Dock så förstod liten N, efter ett tag, att det kunde bli svårt med en "sleepover" utan varken blöjor, välling eller favvo-dockan... Dessutom var det ju inskolning på nya dagiset för de små. Men vilket suveränt betyg till en "tant i sina bästa dagar"!!!
Onsdag var en "mamma-&-älskade D-dag"!!!
Då min äldsta dotter ska läsa på Folkhögskolan till hösten, så gjorde vi exakt likadant som när hon var liten; vi gick på stan & handlade kläder till skolstarten! Vilken lycka för mamma-hjärtat att få uppleva det igen!!!
Vi strosade runt, provade lite kläder (joodå, mamman oxå!), handlade litegrann, käkade lunch & bara njöt av lyxen att vara tillsammans!
Efter drygt 4 timmar så var vi rätt trötta & nöjda båda två. Älskade D sken som en sol över de nya inköpen & mamman strålade som ett kraschat kärnkraftverk över denna FANTASTISKA dag!!!
Så kom torsdagen, med en lugn förmiddag (välbehövligt!) Men kl.15 hade jag & klokaste vännen C bestämt att jag skulle åka till Alvik för att överraska hennes son -& min käre lille favvo-kompis- N, som var hos sin mormor & badade pool, Favvo-kompisen N hade nämligen blivit lovad att få komma & sova över hos mig redan i början av sommaren, men det hade lixom inte blivit av tidigare (såsom det tyvärr ofta blir.....) Men nu....
Favvo-N sken upp av glädje när han såg mig & ropade överraskat rakt ut: "-Aaaannee!!!!!!"
Vi åkte hem till favvo-N för att jag skulle hinna träffa bullebarnet Boris en stund & för att mopparna skulle få springa av sig lite på deras stora, härliga tomt. Å gissa om det blev ett kärt möte mellan mig & Boris?
Hon fick ett hej-dundrande bullisfnatt & snodde runt 360 grader i luften!!!!! Som jag älskar denna hund....
Fredag var en fullspäckad dag!
Jag & favvo-N började dagen med ett besök på Barnens hus (som bytt namn till nått jag inte minns...), sen tillbax hem för att hämta upp yngsta dottern, älskade O, rasta lite moppar & så styrde vi kosan vidare för att inta en lunch på McDonalds.
Därefter var det dags: LEO'S LEKLAND - där vi möttes upp av finaste L, hennes bonusdotter S & mirakelbarnen.
Min föresats var att leka brallorna av favvo-N, precis som jag gjorde för ett par år sedan. Lite av en favorit i repris, med andra ord!
Sagt & gjort så började jag stort med att kasta mig utför en "guppig & hoppig" rutschkana. Aaajajaj....
Gick inget vidare.... Jag flög som en liten vante i första "guppet" & landade lite oturligt rakt på nästa gupp...
Äsch då... Nåja, vi testade oss fram tills vi hittade en superskojsig rutschkana i typen "hoppborg". DEN var mjuk & behaglig att åka i, t.o.m för en äldre benskör tant!!!!!
Dock så fick jag inse att det där med att leka brallorna av favvo-N lixom havererade halvvägs... Jag däckade i en soffa efter en stund -totalt utslagen- så då tog min älskade O över rollen som "lektant". Å det skötte hon briljant, favvo-N var M-Y-C-K-E-T nöjd med dagen!!!
Han hade nog en hel del att berätta om, på fredag eftermiddag, när han kom hem till sin mamma & pappa i Alvik.....
Dagen efter, på lördagen, var jag både ledbruten & väldigt mörbultad (både fysiskt & psykiskt) när jag slog upp ögonen.... Kikade ut bakom den heltäckande gardinen i sovrummet & konstaterade att det var MOLNIGT! HURRAAA!!!!! Äntligen...dessutom hade temperaturen sjunkit drastiskt, till svala sköna & mopsvänliga +16!!!
Som gjort för en lång & härlig skogspromenix! Om inte....jag hade varit så förgjordat slutkörd i kropp & själ förståss....
Tog en (lite kortare) förmiddagspromenad med mina små älsklingar & det var alldeles tillräckligt. Benen skakade & jag var darrig i hela kroppen, försökte äta litegrann men det bara kom upp....
Det var bara att inse, det var en SÅN dag.... Ingen idé att kämpa emot, utan jag & mopparna intog ryggläge i sängen. Å det var faktiskt inte så tokigt det heller!
Hade lovat lille favvo-N att komma & sova över en natt till, så när han kom gjorde han precis som vi: Han la sig i "sin" säng, tittade på film & käkade lördagsgodis!
Det blev en lugn & skön lördag, där all energi gick åt till att ladda batterierna inför nästa dag.....
Å så blev det då söndag, en dag som började med att favvo-N sov länge. Faktiskt jääätteläääänge....
Dessutom fick jag besök av min apseluta favoritfamilj, The Sandströms: snällaste M, gulligaste C, älskade liten I & mopspinglan Inez! Blev så rackarns glad att se dem att hjärtat tog ett litet lylligt skutt i bröstet på mig när jag öppnade dörren. Det är alltför längesen sist & liten I hade vuxit bautamycket!!! Men hon är fortfarande lika toksöt, lika energisk som alltid & hon sträcker fortfarande ut sina små knubbiga armar mot mig!
Sen kom oxå självaste hemmansägare L & söta fästmön H förbi en snabbis, vi skrev på papprena på min älskade gullponke Axel, så nu är han bara MIN!!!
Dagen -& denna hysteriska, men ack så underbara, vecka- avslutades med att jag skjutsade älskade O till bästa pappan på kvällen. Jag passade på att knosa in alla mopsar i bilen när vi åkte, så när vi lämnat av älskade O så tog vi oss en ljuvlig skogsprommis i den sköna sommarkvällen.
Jag har svårt att tänka mig att det går att avsluta en vecka på bättre sätt? Lyckliga, lyckliga lilla jag.....
LYCKA ÄR....
.....att jag -äntligen- har bestämt mig för att köpa en hundvagn till min älskade, vingliga mulliga mopstant Qawa & lilla söta sockergrynet Birgit!!! En vagn som de kan åka i under våra skogsprommisar, när orken tryter & prommisarna tenderar att bli lite för långa så att de inte riktigt orkar hänga med det övriga gänget....
Kära vännen A ringde från vår Stora Djuraffär, där hon hittat exakt en sån kärra som jag pratat om så länge. Jag ilade dit, snabbt som ögat, & där stod den! Hundvagnen med stort H!!!
Efter lite resonerande hit & dit med den ytterst engagerade personalen så bestämde jag mig: Jag tar den!
Det var bara en enda yttepytteliten detalj....vagnen var omonterad i en /stooor/ kartong! Å som en extra liten bonus så verkade det vara ett ororväckande skrammel i nämnda kartong....
Med tanke på mitt obefintliga tekniska kunnande så gick det några kalla kårar utefter ryggraden...hur i fridens dar skulle jag lyckas mecka ihop den där????
Kära vännen A såg nog tvivlet i mina ögon & sa -lixom i förbifarten- att dessa hundvagnar brukar vara busenkla att montera ihop, lite tjipp-tjopp bara så var det klart! Mmmm....men tjipp-tjopp är ju inte riktigt min grej trots allt...
Så medan jag står i kassan & betalar min fina hundvagn rullar kära vännen A ut hela det nyinköpta ekipaget. Å när jag kommer ut ur affären så har hon lastat in alltihop i SIN bil, för vidare färd till Mopsön & "supermontören" -tillika hennes make- käre vännen H!!!!!
Pjuuuh, vilken lättnad.... För är det någon som är mästare på att just tjipp-tjoppa ihop nya fina hundkärror så är det definitivt käre vännen H.
Fick ett samtal (& bildbevis), under kvällen, på att monteringen går framåt med stormsteg (det ryktades oxå om att det var en hel del svordomar & avgrundsdjupa suckar inblandade, främst pga avsaknad av en vettig beskrivning & en hiskeligt massa svarta små mojänger....)
Redan imorgon är det dags för provkörning av mopsarnas nya vrålåk! Då ska nämligen jag & kära vännen A ta oss en heldag med våra 4-benta små dyrgripar, det blir en massa bus, vattenlek/bad & picknick (kaffe till oss, kyckling-grillkorv till mopparna)
Så då är det upp till bevis för mulliga mopstantens & lillans egen bekvämlighetsinrättning!
Här är den, vårt nya häftiga mops-vrålåk!!!
Fast "supermontören" har byggt om min kärra litegrann!! Han har tagit bort fästet till cykeln, då jag har köpt till ett "promenad-kit" som består av ett framhjul, handbroms & ett barnvagnshandtag. Då kan jag skjuta den framför mig, den blir precis som en 3-hjulig "joggingbarnvagn" - fast till hund då såklart!
