SÅ HÖGT ÄLSKAD AV OSS ALLA...
Hon.
Min yngsta.
Den alltid lika glada och lättsamma.
Hon som var ständigt leende.
Som gjorde diplomati till en konstart.
Som var tryggheten personifierad.
Hon var helt enkelt en väldigt glad, klok och lättsam unge.
Och så oändligt älskad av oss alla.
Hon.
Min yngsta.
Som blev äldre, som växte upp.
Under åren visade det sig att det inte bara var glädje och lättsamhet i min yngsta,
det gömde sig även ett mörker i henne...
Ett mörker som ibland flöt upp till ytan som en kletig, geggig sörja.
Ofta visade sig detta mörker genom hennes dåliga humör, som kunde skifta i en handvändning.
Från strålande sol till nattsvart natt i ett enda ögonblick...
Jag valde att se hennes mörker som en sund kontrast till hennes vanligtvis ljusa sinnelag.
För i ärlighetens namn så var aldrig det dåliga humöret -och de tvära skiftningarna- ett problem, de gjorde henne bara ännu mer komplett.
Hon.
Min yngsta.
Så högt älskad av oss alla.
Från hennes sjätte levnadsår tog livet en sorgesam vändning.
Allting ställdes brutalt på ända...
Inom loppet av ett enda år så var allt förändrat.
Livet -som hon dittills kände det- fanns inte längre.
Det var oåterkalleligt förbi.
Jag insjuknade allvarligt och blev inlagd på sjukhus.
Efter en av alla operationer så kallades min familj dit för att vaka över mig, då utsikterna för min överlevnad var högst begränsade.
Kort därefter dog min mamma -och barnens högt älskade mormor- väldigt hastigt.
Det var en stroke som tog henne ifrån oss, utan att någon av oss egentligen förstod vad som hände.
Kanske var det allra svårast att förstå för en sexårig liten flicka?
Inte långt efter att barnen fått ta farväl av sin älskade mormor, vid en oerhört vacker begravningsceremoni, så drabbades även jag av en stroke.
Den gjorde mig vänstersidigt förlamad och jag blev rullstolsburen.
Allt detta hände under hennes sjätte levnadsår...
Livet -som hon dittills kände det- skulle aldrig mer bli detsamma.
För henne.
För oss.
Jag tror att det var framförallt under denna sårbara tid, under förändringens tid, som hon och hennes äldre syster skapade det starka och kärleksfulla band som mina döttrar idag har till varandra.
Ett band av tillit.
Trygghet.
Kärlek.
Styrka.
Samhörighet.
Ett band som ingen -eller ingenting- kan bryta.
Som är starkare än allting annat.
Mina älskade döttrar är en själ i två kroppar.
Det är de två mot världen.
Hon.
Min äldsta.
Och hon.
Min yngsta.
Den lilla sexåringen som blev äldre, som växte upp.
Som inte var bekväm i de kvinnliga former hennes kropp började anta...
Som ville dölja -gömma- allt som förvandlades till något mjukt och vackert på den lilla flickkroppen.
Hon som bara ville köpa sina kläder på butikernas avdelningar för pojkar.
För där fanns det inga formsydda plagg.
Ingenting som satt tajt och framhävde det, som hon gjorde allt för att dölja...
Än en gång var det förändringens tid.
För henne.
Som alltid varit så högt älskad av oss alla.
Så blommade hon äntligen ut.
Hon blev vän med allt det vackra som var hon.
Som jag hade väntat och längtat efter detta...
Att hon skulle se på sig själv genom våra ögon.
Se den makalösa skapelse som var hon.
Se den älskvärda individ hon alltid varit.
Vår stolthet.
Vår kärlek.
Vår lycka.
Äntligen såg hon vad vi sett, ända sedan hon föddes!
Nu kom även en tid av frigörelse.
Hon ville stå på egna ben.
Hon vågade.
Hon var trygg.
Hon var omfamnad av vår kärlek.
Hon var uppfylld av livet.
Och hon flög - både högt & långt...
...men hon kom för nära solen.
Hon brände sina vingar.
De bar henne inte längre.
Och hon störtade obarmhärtigt mot marken...
Den hårda och kalla marken.
Där bara mörkret väntade.
På henne.
Min yngsta.
Ännu en ny tid tog sin början.
Den mörka tiden.
Den nattsvarta.
Och livet -som hon dittills kände det- skulle aldrig bli detsamma mer.
Det var oåterkalleligt förbi.
För henne.
För oss.
Hon fastnade i det svarta.
Det kletade sig fast vid hela hennes kropp, sökte sig in genom porerna och gjorde henne lamslagen.
Mörkret förgiftade hennes ljusa, vackra sinnelag.
Det tog henne ifrån oss.
Hon förvandlades framför våra ögon.
Och hon föll.
Och föll.
Och föll...
Hon.
Min yngsta.
Så oerhört älskad av oss alla.
Älskad.
Men jag blev snabbt varse, att vi inte kan älska någon tillbaka till ljuset.
Tillbaka till livet.
Tro mig, för jag försökte.
Vi kan inte älska in livslusten i en annan människa.
Inte älska in viljan att leva.
Inte ens i våra barn.
Tro mig, för jag försökte.
Så hjälplös låg hon i sin säng.
Omsluten av det nattsvarta mörkret.
Så skör.
Så liten.
Så hjälplös stod jag bredvid och såg henne pinas, utan att kunna nå fram.
Så skör.
Så liten.
Vi var vilsna i en värld som hade blivit för stor.
Som två skepp, som driver omkring med trasiga segel, på ett öppet & stormigt hav.
Det fanns inte längre några tvivel:
Jag måste rusta för kamp!
Jag visste nu att hennes liv låg i mina händer.
Än en gång så måste jag ge henne styrka och mod att vilja leva.
Precis som jag gjorde då hon föddes.
Hon.
Min yngsta.
Men hon ville inte.
Hon stretade emot.
Döden var alltför lockande.
Den erbjöd henne fred och frihet - ifrån henne själv.
Och den var en hård motståndare.
För den hade henne redan i sitt grepp.
Jag rustade för kamp.
Den hårdaste jag någonsin utkämpat.
En kamp som bara kunde ha ett enda slut.
Liv.
Eller död.
En kamp som jag var tvungen att vinna.
Helt enkelt för att alternativet inte var något alternativ.
Jag slogs för mitt barn nu.
För hennes överlevnad.
Hon.
Min yngsta.
Så vanvettigt älskad av oss alla.
Vi stred.
Länge.
Vi räknade i år.
På den ena sidan stod jag.
På den andra stod Döden.
Där mitt emellan stod hon.
Och vacklade...
Allt det svarta fanns ju där.
Runtomkring.
Så nära.
Det slet och drog i henne.
Döden lockade fortfarande.
Den sjöng för henne.
Men jag skulle aldrig någonsin ge upp.
Kunde inte ge upp.
Jag slogs för mitt barn nu.
För hennes överlevnad.
Även om jag själv höll på att gå under emellanåt...
Aldrig. Någonsin. Ge. Upp.
Priset för kampen blev högt.
Obeskrivligt högt.
Högre än jag hade kunnat ana,
då i början...
...när mörkret tog henne ifrån oss.
Det kostade två självmordsförsök.
Det kostade självdestruktivitet.
Det kostade mängder av ärr på de vackra små armarna.
Och det var hon som betalade priset.
Hon.
Min yngsta.
Långsamt -så långsamt- ville hon allt oftare kämpa vid min sida.
För livet.
Mot Döden.
Sakta -så sakta- återvände hon till oss.
Till slut valde hon sida.
Hon valde att leva.
Fullt ut.
Och vann därmed kampen.
VI vann kampen.
Tillsammans.
Vår största och viktigaste seger.
För livet.
För att fortsätta leva.
Och Döden drog sig tillbaka med ett avgrundsvrål...
Den hade slutligen förlorat sitt grepp.
Om henne.
Min yngsta.
Som alltid varit så högt älskad av oss alla.
En ny tid tog sin början.
Än en gång.
Nu skulle hon lära sig att leva igen.
För henne -som levt de senaste åren i ett nattsvart mörker- var världen så stor.
Skrämmande.
Därför fick vi gå varligt tillväga...
Stötta henne när hon tog sina första stapplande steg.
Trösta henne när rädslan tog överhand.
Fånga upp henne alla gånger när hon föll.
Precis som jag gjorde när hon var liten.
Då.
Före mörkret...
Som hon kämpade under denna återfödelsens tid...
Hon.
Min yngsta.
För att återerövra tilliten till det ljusa.
För att våga tro på allt det vackra.
För att inte släppa in det nattsvarta, som fanns där så nära.
Redo att sluka henne.
Igen.
Men nu fanns en viktig skillnad:
Hon hade gjort sitt val.
Hon valde livet!
Hon hade en krigares ärrade kropp,
men också dess vackra, starka själ.
Och hon gav inte upp.
Aldrig. Någonsin. Ge. Upp.
Hon var äntligen på väg tillbaka.
Till oss.
Till livet.
Som hon bestämde sig för att leva.
Och hon har fortsatt att välja livet alla dagar sedan dess!
Hon.
Min yngsta.
Den kloka.
Vackra.
Och så obeskrivligt älskad av oss alla!
/Mamma
Kommentarer
Postat av: Mallan
Tårarna sprutar när jag läser, finner inga ord för hur mycket jag älskar er❤️ Att du skriver så målande är en gåva, och jag är glad att du tar tillvara på den genom att skriva här, så öppenhjärtligt och utan filter❤️
Svar:
Kennel Qanakas blogg
Trackback
