NÄR MAN FÅR OVÄNTAT BESÖK...
...fast man inte alls vill ha något jädra besök överhuvudtaget. Definitivt inte av den typen jag fick iallafall!
Det här sista året har varit rätt tufft, alltså hela 2018 & så här långt in på 2019...
Eller förresten, inte bara "rätt tufft" utan snarare rejält genomjävligt!
Min sargade lilla kropp har successivt börjat säga ifrån. Alla hårda prövningar -med bl a operationer, re-operationer, stroke & hjärnhinneinflammation- har satt sina spår, precis som min käre gastroenterolog på Sunderby sjukhus förutspådde redan för typ 6 år sedan.
Jag tappar i vikt hela tiden, nu är jag nere på modesta 43-44 kg till mina 163 cm. Detta gör att jag blir trött mycket snabbare & behöver en powernap mitt på dagen för att orka med.
Min högra lunga fick plötsligt nog & överraskade mig med att lungspetsen förtvinade.
Under 2018 så var min högra njure uppenbarligen less på sin position, den "lossnade" helt sonika & ligger numera & skramlar strax ovanför höftkammen. Det kallas flytande/vandrande njure.
I våras såg läkarna att levern visst är märkbart förstorad. Ingen vet varför & ingen har heller brytt sig om att ta reda på orsaken. Det var lixom bara ett konstaterande!
Sen är min gallablåsa kroniskt inflammerad numera (å gör skitont mellan varven!)
Det allra senaste på "organ-kollaps-fronten" är att mitt hjärta har börjat säga ifrån. Jag hade visst alla symtom på igenproppade kranskärl, så det gjordes en röntgen & förbereddes samtidigt för ballongsprängning på Kardiologen i Sundsvall, men där gick de på en nit! Mina kranskärl var minsann så rena & fina som någonsin!
Det fanns alltså inga tydliga & uppenbara "fel", utan hjärtdoktorerna kunde bara konstatera att jag har ett ansträngt & "trött" hjärta. Så nu är jag inne på min andra hjärtmedicin, då den första inte fungerade alls.
Inte för att vara förmäten, men jag tyckte faktiskt att det räckte där. Att jag på nått sätt hade fyllt min "eländeskvot" för något år framöver. Att jag skulle få en liten paus för att lära mig leva utifrån de nya förutsättningar som nu var mig givna....
Men icke!!!!!
Då fick jag minsann ett högst oväntat besök!
Det var ingen mindre än självaste Cancer som knackade på dörren.... Eller närmare bestämt Bröstcancer.
Nästa vecka ska jag till Bröstkirurgen i Sundsvall, där jag får veta dels vilken typ av cancer jag har men oxå hur pass aggressiv den rackaren är. Då ska kirurgen även tala om ifall de rekommenderar att jag opererar bort hela bröstet eller om de tror att det räcker men en del.
Det här är någonting helt nytt för mig & mina älskade döttrar. Vi har aldrig behövt befinna oss i Cancerland tidigare (Tack & lov!) Vi trevar oss fram just nu, vill inte riktigt ta in vad som händer...
Men oavsett vad vi vill, så är vi här nu. I Cancerland.
Jag är cancersjuk. Oxå.
Tusen -å åter tusen- tankar snurrar runt i mitt huvud.
Kommer min redan försvagade kropp att orka med den här fighten?
För första gången på länge är jag rädd, rädd för allt det nya som jag inte har någon kontroll över...
Det är bara för mig att knyta på mig boxarhandskarna igen & ge den här objudna gästen en hård snyting!
För att ge upp utan att slåss för mitt liv, det händer bara inte!!!
Kommentarer
Trackback
