HERRE GUD & PLÄTTAR Å PANNKAKOR.....
..... vad M-Å-N-G-A storhelger som har passerat!!!
Det har hunnit julpyntas, firas jul & nyår, trettondag & så fick jag då slutligen plocka bort dessa små tomtar & adventsstakar igen...
Pjuuuh.....säger jag - lite lättare om hjärtat!
ÄNTLIGEN är denna über-helvetiska december över....
I många år har just december månad varit en ren & skär ångestmånad för mig.
Inte sådär som det är för de allra flesta, att man stressar röven av sig inför den stundande julen. Nixpix! Jag menar riktig "svårt-att-andas-hjärtklappnings-kallsvetts-tryck över bröstet-ångest".....
Å nu -i mitten av januari- kan jag bara titta i backspegeln & konstatera att:
Jooodå! December levererade även 2014....
Men nu har den där jäsikens skitmånaden passerats & den är lagd till handlingarna. Så gott det går.... Den har ju dock fört med sig en del sorgliga & trista händelser, som jag lixom inte bara kan stoppa ner i arkivet & lämna bakom mig. Hur gärna jag än vill....
Juldagen, den 25 december, somnade min älskade farbror Per in. Han lämnade jordelivet lugnt & stilla i sitt hem i Mettäjärvi, omgiven av sin fru & sina barn med familjer samt sin lillebror -tillika min pappa- & Bitte.
Å så hade cancern skördat ännu ett offer.... Denna djävulska sjukdom.
Farbror Per var sin hembygd trogen i hela sitt liv, han föddes & han dog i sitt älskade Mettäjärvi.
Den 23 januari ska vi följa min älskade farbror till hans sista vila.
Å för mig personligen kommer det att vara som att begrava en stor & viktig del av själva sinnebilden från mitt barndoms Mettäjärvi.....
Då vi vet att denna operation är oerhört riskfylld (kirurgerna har tvekat i drygt 1 år pga risken för komplikationer då jag inte är i så vidare värst bra skick...) så krävs det sin beskärda del av mental förberedelse. Självklart för min egen del & mina närmaste vänner - men framförallt för mina älskade döttrar D & O.
Men vi förberedde oss så gott vi kunde; pratade, grät, planerade, pratade lite mer, skrattade & grät en skvätt till!!! Å just precis när vi ansåg att vi nog var så pass redo som det gick att bli - då kom det. Samtalet. Från kirurgen. Där de sa att de var tvugna att flytta fram operationen. Igen.
Vi var bara tomma efteråt.... Visste inte riktigt vad vi skulle känna.... Glädje? Ilska?? Hopplöshet???
Eventuellt skulle jag få en ny tid i slutet av januari. K-A-N-S-K-E....
Dagarna mellan nyår & trettondan kom den. Den Nya Kallelsen.
Men vi var fortfarande alldeles vilsna. Vad i fridens dar skulle vi känna nu då? Vågar vi tro på att operationen kommer att bli av den här gången??
Jag tror faktiskt det!!! Nu är det bara 12 dagar kvar & de har inte ringt från kirurgen ännu!
Dessutom fick jag en kallelse från "min egen" medicindoktor Arne förra veckan. Jag ska till honom den 20:e, & ska ha tagit en massa prover hos distriktssköterskan innan. Då får jag veta om jag behöver läggas in på sjukhuset, innan operationen, för att få näringsdropp.
Summan av kardemumman är nog att jag faktiskt kommer att få min efterlängtade operation den här gången!
Den operation -som inte på något sätt kan göra mig friskare- men som kommer att vara helt avgörande för min framtida livskvalitet. Men jag måste bara se till att överleva den först....
Nu snurrar tankarna runtrunt igen. För vi hade ju inte tillåtit oss att känna något den här gången. Uti-fall-att-det-inte-blir-av....
Så nu ska jag & mina flickor prata, gråta, planera, prata lite mer, skratta & kanske gråta en skvätt till....tills vi känner att vi är så redo som vi kan bli, oavsett hur operationen går.....
Kommentarer
Trackback
