JAG SÄGER BARA EN SAK......
......ÄÄÄNTLIGEN!!!!
Äntligen har jag fått träffa världens underbaraste lilla gounge, liten I. Jisses, som jag längtat....det blir nästan som en slags sjuka inne i en. Självklart är det ju alltid lika roligt att få träffa hennes föräldrar, gulligaste C & snällaste M oxå. Fast riktigt lika puss-vänliga är de ju inte....å riktigt lika mycket har jag ju inte längtat efter att snosa dem i nacken....
Jag hade gullponken Axel med mig, för en liten dejt med mopspinglan Inez. På parketten i vardagsrummet i mopspinglans koja, rullades Axels egen "tjo-fadderittan-matta" ut. Å genast vet gullponken vad som ska göras!!! Snällaste M & jag satt med mopparna på mattan, medan gulligaste C & liten I gömde sig bakom dataskärmen.
Det var ju för Guds skull barnförbjudna aktiviteter som pågick där, mitt på golvet!!!
Nåväl, aktiviteterna fortskred helt enligt planerna på "tjo-fadderittan-mattan" & jag sneglar upp på snällaste M....
Visst, han var förkyld.... Visst, han hade snörvlat redan när vi kom dit....men nu rann det ur ögon & näsa konstant & den stackars kraken nös i ett.... Då slog det mig, justja, snällaste M har ju faktiskt både astma & allergi mot...hmmm....just det...hund... Dessutom var han förkyld nu & ännu mer känslig....
Å vad gör jag?! Joo, då kommer lilla jag dragandes med ytterligare en hund in i deras hus & inte nog med det. Näääedå, knosar ner den tokförkylda & tokallergiska & tokastmatiska snällaste M på golvet gör jag. Mitt bland mopsarnas livliga aktiviteter. Lixom för att försäkra mig om att han verkligen befinner sig där det yr allra mest päls, stöv & saliv....
Det var -med andra ord- som bäddat för en riktigt präktig allergisk reaktion för snällaste M. Å den lät minsann inte vänta på sig!!! Ögonen svällde igen till smala springor & blev alldeles rödkantade (inte helt olikt små grisögon faktiskt!) näsan rann som en syndaflod, han hostade & nös & kraxade, om vartannat, han var högröd i fejset (matchade ögonkanterna rätt väl...)
Jag blev såklart livrädd, frågade snällaste M om han ville att jag skulle skjutsa upp honom på lassa, men det behövdes visst inte!!!
"-Jag har ju min medicin som jag tagit", sa snällaste M mellan nys-attackerna.
Då jag inte var helt övertygad om sanningshalten i detta påstående (fast det var lite tröstande att höra att jag förhoppningsvis inte skulle ta ihjäl honom) frågade jag gulligaste C om hon sett honom så dålig någongång?
Jag hade ju lixom förväntat mig att hon skulle säga nått i stil med: "-Jaadååå, massor av gånger. Det här är ingenting!" Det hade känts lite tryggare.....men inte då...
Hon tittar lite bekymrat på sitt livs kärlek & säger: "-Nää, så här illa har det nog inte varit tidigare. Bara den gången han åt nötter & överdoserade medicinen. Då fick vi åka in till sjukhuset!"
Gulp!!!! Vad hade jag gjort????
Tack & lov så försvann grisögonen på en stund, ansiktsfärgen blev normal & näsan gick från syndaflod till takdropp. Då kunde jag åka hem! Snällaste M skulle överleva!!
Men att knosa ner honom på en "tjo-fadderittan-matta" med förälskade mopsar, det gör jag INTE om! Inte ens när han blivit kvitt förkylningen.....
Kommentarer
Trackback
