SONJA ÄR EN LITEN SATMARA....
......bara så att ni vet!!! Hon är uppfinnigsrik som få & en problemlösare av rang!!
Redan när det lilla vilddjuret var 7-8 veckor så gav hon sig på att slita ner bordsdukar som hängde över bordskanten (jaa, självklart så tuggade hon på dem oxå, bara för den goda sakens /smakens/ skull!)
Eftersom jag insåg redan då att detta med nedhängande bordsdukar var en dålig idé & snabbt som attan eliminerade varje risk genom att plocka bort varje sån duk, så nödgades ju lilla söta Sonja att vidareutveckla sin färdighet!
Å just detta har hon jobbat på att lösa, här i sommarparadiset..... Men så en dag hade hon lösningen helt klar för sig!!! Lilla söta Sonja hoppar alltså upp i kökssoffan & därifrån är det ju lätt som en plätt att dra ner duken!!! Kan tala om att det var en liten mopsfröken som var utomordentligt nöjd med sina framsteg!
Ett tag.... Sen behövde tydligen den idén oxå vidareutvecklas ansåg hon....
Sagt & gjort! Här vilar inga ledsamheter, lilla söta Sonja tog det hela ett steg längre.
Alltså....upp i kökssoffan. Å nu räckte det inte längre med att TA TAG i duken & dra ner den.
Nähäädå, nu hade det lilla hjärtat tydligen bestämt sig för att man kan ju parkera en hel liten Sonja på köksbordet!!!
Å en liten Sonja (som för den delen inte alls är så liten längre!) måste ju undersöka varenda liten pinal på köksbordet. Det var nog precis då som hon kom på det!!!!
VARJE PINAL på bordet, allt från gamla fina tändsticksaskar (som jag vårdat ömt) till bankdosan, doftvärmeljus, snusdosan, läppceratet osv tar den där lilla söta Sonja så försiktigt i sin mun, går fram till bordskanten, släpper ner det & viftar glatt (& inte så lite stolt!) på knorren när den utvalda tingesten dunsar i golvet!!!
När lilla söta Sonja kommit ungefär hit i sin uppfinningsrikedom var jag rätt less, ska jag erkänna! För det där med att lyfta ner henne från bordet -mycket bestämt- sisådär sjuttifjurton gånger var ett stadium som vi redan passerat.....
För att inte falla för frestelsen att spika fast den lilla satmaran i taket med en sjutumsspik, så sköt jag helt sonika ut bordet från soffan. Lååångt ut från soffan!!!
Nu var det min tur att känna mig rätt nöjd med mig själv, när lilla söta Sonja stod där i soffan & tittade längtansfullt på bordet.... (Kan eventuellt hända att jag log litegrann i min förnöjsamhet oxå!!!)
Om lilla Sonja-satmara gav upp här??? Om hon insåg att det inte funkade att ta sig till köksbordet längre??? Näpp, inte en chans!!!! Hon stod där i soffan & funderade & funderade.... Sen -helt plötsligt- hade hon tydligen bestämt sig!!!
Lilla söta Sonja tar sats (så mycket sats som man nu kan ta i en gammal kökssoffa), siktar noggrant på bordet, kniper ihop sina vackra ögon & kastar sig iväg i ett elegant svanhopp.....
De svanhopp som inte resulterade i en landning på bordet, de svanhoppen resulterade i att den lilla satmaran lyckades krafsa med sig bordsduken ner på golvet (inklusive pinalerna ovanpå!)
Men när hon väl lyckades landa på köksbordet så var hon så till den milda grad stolt över sig själv & tittade på mig med en otrolig triumf i blicken.
Som om lilla söta Sonja ville säga: "-Du gav mig ett problem att lösa, mamz. Å jag fixade det!!! Är jag inte en alla tiders problemlösare, så säg???"
Jag kan bara hålla med, sucka djupt & konstatera att den lilla satmaran antagligen kommer att klara sig bra i livet med en sån inställning.....
Kommentarer
Postat av: linda
Hahahahahahahahahahahaha!!!!!
Svar:
Anne Andersson
Trackback
