SÅ VAR DET DAGS IGEN......
......för gullponken Axel att känna sig lite lagom frustrerad när någon av kojans mopspinglor löper.
Denna gång har pinglorna dessutom gaddat ihop sig, 3 av 4 satte igång nästan samtidigt! Väldigt praktiskt, tycker jag, för då har de ju lixom gjort bort det under en begränsad tid!!
Väldigt praktiskt, tycker även gullponken. För då kan ju fjällorna bara ta en kö-lapp, så fixar han resten!!!
Å det är ungefär där vi inte är överens, min älskade mopspojke & jag....
För här ska det minsann inte vara några köande, trånande flickor på rad. Mulliga mopstanten Qawa har gjort sitt på den fronten, hon är ju 8 år. Galenpannan Ann-Britt ska överhuvudtaget inte gå i avel & liten Sonja är bara ett barn.
Därför råder nu delat boende här hos oss, mopspinglorna (& även sockerpullan Britta, som luktar så oemotståndligt gott, även om just hon är den enda som inte löper!) bor på ena sidan avgränsningen & den kärleksfulle gullponken Axel på den andra.
Men vilken himla tur att vi just nu har fått en av Sonjas bröder, filosofen Fingal, som inneboende ett tag. Det innebär att moppepojkarna har sällskap av varandra åtminstone, även om min älskade gullponke har försökt att övertyga mig om att detta med uppdelningen är totalt onödigt.....
Ibland tittar han -med en mycket förtroendeingivande blick- på mig, som för att säga:
"Men mamz, nu tar du väl ändå i så att du spricker? Du vet ju att jag är en riktig gentleman i hjärta & själ!"
Förvisso har han ju helt rätt, min fina gosse, han kan verkligen vara en gentleman! Men jag råkar oxå veta att han minsann skulle "panga-på" mopspinglorna så fort jag vände bort blicken. När begäret tar överhanden....
Det är en yttepytte-liten detalj som gullponken helt sonika väljer att bortse ifrån, men oxå en detalj som gör att man i min värld brukar kallas "ögontjänare"!!!!!
FAMILJEDAG MED FIS-UNGARNA....
....& deras mamma, min lilla sockerpulla Britta, hade vi i söndags! Vädret var sådär underbart, som det bara kan vara en dag i mitten av november. Nån ynka minusgrad, knastrig snö på marken & strålande vinter-sol!!!
Jag tog med mig liten Sonja, Fabbe-Puggly & bruttan Britta & styrde kosan mot skogen, där vi bokat en dejt med världens bästaste Folke & hans päron, fantastiska familjen Åkerström.
Eftersom vi var ute i god tid (medvetet!) så gick jag en bajs&kiss-runda med mina småttingar. Det brukar nämligen hända sig som så, att liten Sonja har så rackarns mycket att göra på våra prommisar, att hon lixom glömmer bort att göra både nr.1 & nr.2....
Så vi spatserade omkring i godan ro & Moder Jord förärades med både det ena & det andra. Nu var vi redo för Kungen av Kungsan & hans tjänarstab! (t.o.m liten Sonja)
Å så kom dom då äntligen!!! Det blev ett väldigt kärt återseende, både bland 4-beningar & 2-beningar kan jag lova! Familjen Fis snodde runt i glädjefnatt, det slickades mungipor & sniffades rumpor för fulla muggar.
Vi 2-benta stod & tittade på våra små älskade telningar med ett fånigt, lyckligt uttryck i våra fejs. Är det inte alldeles fantastisk att de faktiskt känner igen varandra? Mor & son, syster & bror, brorsorna emellan....
Finaste Kung Folke med sin söta syster, liten Sonja, nu hela 7,5 månader gamla.
Allra, allra mest förälskad blev dock Folke i sin bror. Jovars, mamma & syster dög oxå som "juck-objekt" när Puggly drog iväg på egna strövtåg. Men så fort Folke fick syn på sin älskade bror så kopplade han ett järngrepp på honom & juckade för kung & fosterland!!! Dock var denna egenskap något som Folkes fina päron inte direkt uppskattade....
Tyckte mig höra en & annan djup suck & ett par uppgivna "-Meeen Folke...." mumlas av fantastiska familjen Åkerström. Men just idag så hade Folke glömt sina små söta öron hemma, så han var lyckligt ovetande om deras missnöje & kunde ju därför glatt fortsätta med sina gymnastiska övningar på sin käre bror!!!
Här har jag dock lyckats få en fin bild av den lille häradsbetäckaren (kan ju i & försig bero på att den övriga familjen satt i sina burar i bilen?!!)
När fantastiska familjen Åkerström ansåg att de fått nog av sin mopspojkes kärleksförklaringar till Puggly, så försökte de avleda med lite godisutdelning!
Det funkade alldeles utmärkt - tills godiset var slut!! Då var det bara på't igen, tyckte Kung Folke!!!
Vi hade -trots allt- en helt underbar dag & vände hemåt, till respektive kojor, med mycket nöjda, belåtna & väldigt trötta mopsar!
,
NU ÄR DEN ÖVER - PÅ RIKTIGT....
.....denna ljuvliga vår, sommar & höst som jag & mopparna har fått avnjuta i vårt sommarparadis.
Eftersom hemmansägare L har beslutat sig för att sälja hela rasket, så blir det inte heller någon fler sommar just där. Något som kändes lite sorgligt i hjärtat när jag åkte dit sista gången för att tömma stugan....
Mina 4-benta älsklingar var glada & nöjda över att vara tillbax i stugan, men framförallt över att få besöka den superskojsiga "hoppa-klättra-springa-skogen" som ligger på knabben, alldeles runt knuten på sommarparadiset!
Fast den var sig inte riktigt lik... Den hade iklätt sig en vit, fluffig skepnad! Något som inte alls uppskattades av min mulliga mopstant Qawa.... Hon var ju inte odelat förtjust i "hoppa-klättra-springa-skogen" ens när den hade sommarkläder, så nu -i vinteruniform- så fick den ännu lägre betyg av henne. Men skam den som ger sig, hon knatade på ialla fall!!!
Efter vår härliga promenix i vintersolen så var det bara att bita i det sura äpplet & påbörja packningen....
Å herrejisses, vad grejor jag har släpat med mig!!! Till slut fanns det inga jättebra-iga IKEA-kassar kvar att packa i, så det blev en flytt i massvis av plastkassar. Värsta sortens flytt, alltså!!!
Bilen stuvades knökfull, baksätet var proppat & likaså passagerarsätet fram. Det såg verkligen inte klokt ut!!!
Sen var det bara städningen kvar...
Den gick ju i ett huj, eftersom stugan i princip var tom. Å medan jag -med gullponken Axels eminenta hjälp- bar ut det allra, allra sista till bilen så tog mina mopspinglor igen sig i bäddsoffan. De var helt slut efter att ha sett mig flänga runt. Stackars dem!!!
IDAG ÄR DET FARS DAG.....
.....& jag önskar alla fantastiska pappor därute en UNDERBAR DAG!!! Inte minst min egen lilla pappa! Dock har jag inte den blekaste aning om var han befinner sig.... Han brukar vara utomlands den här tiden på året, kanske är han det i år oxå? Det är möjligt att det är så (till & med väldigt troligt) men jag har inte den blekaste aning om var på jorden han förlagt sin resa den här gången? Jag gissar igen! Jag tror att han är på Kanarieöarna, resorna den här årstiden brukar gå dit....
Men oavsett var du befinner dig, min lilla pappa, så hoppas jag att du får en härlig fantastisk dag!!!
Här i kojan har vi ju en alldeles egen pappa som ska firas idag:
gullponken AXEL!!!
Vid det här laget har min älskling en hel hoper med ungar (tur att hund-pappor inte måste betala underhåll!!) & själv är jag ju flerfaldig "farmor". Har t.o.m blivit "gammel-farmor", då käraste vännen A's vackre Cåre/-dåre/ fått egna barn. Sex stycken underbara mini-moppar har lille Cåre/-dåre/ gett liv åt! Så han får oxå fira Fars Dag idag!!!
Mina älskade fis-ungar skickar oxå ett rungande MEGA GRATTIS till deras finaste pappa Ernst, den snällaste nallebjörnen. Ett redigt slick i nosvecket & öronen kommer från dem!!!
Nordanvindens Ernst Einarson - bästaste snyggo-pappan i världen!
BORIS ÄR HEMMA.....
.....& blir bortskämd över alla gränser! Precis som det ska vara!!
Hennes mamz, goaste vännen C, bäddade ner Boris brevid sig i sängen, när de kom hem. Men så plötsligt, efter att de legat & myst en stund, är hon tvungen att åka iväg en snabbis. Inte kunde man ju lämna en just hemkommen, kärlekstörstande bullterrier-flicka ensammen där i sängen??? Nixpix... Finaste Borran var ju fortfarande lite medtagen, så vad gör man då? Joo, goaste vännen C lyfter upp det lilla bullisbarnet & bär in henne till soffan i vardagsrummet. För där sitter (läs: ligger!) Boris papz, världens bästa S. Goaste vännen C lägger ner den snövita älsklingen brevid hennes papz, tillsammans brer de om sin lilla flicka med en mjuk filt & ser till att hon verkar ha det bra! Boris, den underbara överlevaren, suckar högt av välbehag, kurar ihop sig lite närmare sin kära papz & somnar sött. Å där ligger hon & mår alldeles prima, resten av kvällen....
Imorgon ska jag -ÄNTLIGEN- få träffa älsklings-Boris igen! Som jag längtar.... Hon ska komma på kollo hit till "momme" & jag ska fortsätta att skämma bort henne!! För precis som goaste vännen C sa till mig:
"-Boris har överlevt, mot alla odds. Nu ska hon skämmas bort riktigt ordentligt! Det är hon bannemej värd!!!"
Hon är klok som en bok, min goaste vän. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv....
DET DÄR MED TEKNIK.....
.....är inte riktigt min grej!
Jag hävdar -bestämt- att när Gud (eller vem det nu månne vara???) delade ut det tekniska kunnandet, så stod jag inte ens i kö. Jag var inte ens i närheten av någon kö, om jag ska vara helt ärlig.
För att ni verkligen ska förstå hur totalt tom i bollen jag är inom teknik, så ska jag ge er ett alldeles sanningsenligt exempel:
Jag & älskade O befinner oss hos hennes bästa pappa. Han har precis införskaffat en ÄNNU större & -såklart ÄNNU bättre- platt-TV. Frågan är nu vad han ska göra med den han redan har? (den yttepyttelilla 40-tummaren)
Å precis här kläcker jag den ypperliga idén! Den som -för alltid- kommer att användas emot mig för att den idén så solklart visar vilket über-ufo jag är inom teknik....
Håll i hatten, mina vänner!!!
Jag kläcker ur mig följande:
"-Men jag kan ta den! Du har ju milliarders olika kanaler i den TV:n som tjejerna säkert vill ha. Jag har ju bara grundutbudet i min TV!"
Bästa pappan tittar skeptiskt på mig...lääänge....innan han säger: "-Skojar du???"
Jag spärrar förvånat upp ögonen, tänker för mig själv "Är du dum eller...."
"-Det är väl en superbra idé, då får vi ju alla kanaler!!!" kastar jag ur mig, sådär lite lagom nonchalant.
Här vaknar även älskade O till liv, kan jag meddela! Hon stirrar förfärat på mig & suckar "-Men mamma...."
När både bästa pappan & älskade O inser att jag är fullständigt allvarlig, så brister de ut i tidernas asgarv!!!!
Själv fattar jag fortfarande ingenting.... Förrän bästa pappan förklarar (lite svårt att höra, för han bubblar av skratt) för mig (tekniska-über-ufot) att kanalerna INTE sitter i själva TV:n!!!
Var lite svårt att rädda just den situationen, sådär i efterhand, kan jag meddela....
Men nu förstår ni vidden av mitt tekniska icke-kunnande!!!
Det här är lixom mer min melodi, fullt acceptabla förklaringar enligt mig:
OVISSHETEN ÄR VÅR FÖLJESLAGARE IGEN.....
.....& det älskade lilla bulle-barnet kämpar vidare.....
Hon klarade ju operationen, vilket var underbart & självklart en delseger! Men sen har hon ju sina eländiga njurar & den där attans levern som inte direkt vill samarbeta.....
Det har konstaterats att hjärtegullet Boris har njursvikt & värdena är inte bra. Dock har de förbättrats yttepyttelite & det är allt som krävs för att hennes mamz, papz & jag ska få en strimma hopp!
Boris papz, världens bästa S, är såklart jätteorolig för sin lilla bullisflicka & för honom finns det nog inga begränsningar för vad han skulle göra för henne.... Därför är känslan av maktlöshet så rackarns förlamande, när hennes framtid vilar i någon annans (veterinärens? Nån Högre makts??) händer.
Om det bara vore upp till älsklings-Borran så VET vi att hon skulle klara det, hon är en krigare, en kämpe. Hon har gjort det förr! Hon har stått vid Livets rand & vänt tillbax till oss, alltför många gånger....
En gång till, det är allt vi begär. Vänd tillbax till oss, bara en gång till.....
Älskade bulle-barnet Boris, med sin kära papz, världens bästa S.
EFTER EN UNDERBAR SOMMAR.....
......så flyttade jag & mina små 4-benta älsklingar tillbax till storstan. Tillbax till verkligheten....
Å det var minsann ingen mjuk & behaglig övergång. Nope, den var av det mer brutala "krasch-landnings-slaget"....
Vad gör man när man inte längre räcker till? När hjärtat håller på att brista?? När man går sönder inuti, lite mer för varje dag som går??? När man känner sig ensammast i Världen???? Vad gör man då?????
Joo, det ska jag tala om! Man pusslar ihop sig själv med Karlssons klister, man letar febrilt efter de små-små glädjeämnena som -trots allt- finns där, man vet någonstans -långt inne i sig själv- att man kommer att fixa det. Bara för att man inte har något val..... Man söker stöd, kärlek, förståelse & uppmuntran hos sina älskade nära vänner, för man vet att man har inga andra. Ingen biologisk familj, föräldrar eller syskon, där man värnar om varandra & håller varandra om ryggen - oavsett vad som händer....
Det, min vänner, är vad man gör!
Eller...åtminstone är det vad jag gör när Livet rasar som ett korthus!! Å mitt i alltihop, så känns det bra att ha en plan!!!
ÄLSKADE LILLA BULLE-BARNET.....
.....har minsann mer än nio liv. Så alla katter kan slänga sig i väggen!!!
Nio liv var väl ungefär vad den lilla flickan hade förbrukat innan hon var ett halvår....
Finaste Boris-gumman (jaa, hon ÄR en tjej & hon heter Boris) var bara 8,5-9 veckor första gången hon insjuknade.
Jag & älskade D hade åkt ner till Stockholm för att hämta hem vår ljuvliga lilla 8-veckors bullterriervalp. Hon var så otroligt söt, vit som snö med en grisrosa nosknapp!
När vi kom hem gick hon bärsärkargång med både mopparna & inredningen, vildare än vildast. Men bara efter ett par dagar så försvann allt det vilda & istället hade vi en väldigt loj liten bullebäbis.... Nått var uppenbarligen väldigt fel!!!
Innan hon var 9 veckor så fick vi åka i ilfart till Djursjukhuset, då var hon otroligt medtagen. Väl där konstaterade veterinären, efter en hel massa prover, att vårt hjärtegull hade en svår & väldigt allvarlig blodförgiftning.
Men hur i fridens dar hade en liten bullisvalp lyckats dra på sig en blodförgiftning av den digniteten, var den STORA frågan vi alla ställde oss????
Jooo, förstår ni, det visade sig att Boris uppfödare klippte av hörntänderna på sina bullterriervalpar. Precis som man gör med griskultingar..... Problemet just för vår älskade flicka var att uppfödaren klippt av en av hennes hörntänder så pass långt ner, att hela pulpan var frilagd. Det innebar att Boris hade en ingång, för alla elaka bakterier, direkt ut i blodomloppet!!! Inte så himla kul att höra....
Trots dåliga odds så kämpade lilla Boris emot, allt hon kunde. Å lyckades besegra sin blodförgiftning!!!
Det var hennes första hårda kamp för överlevnad. Dessvärre skulle det visa sig att den skulle följas av fler.....
Nu senast, i söndags, var det dags igen! Boris blev akutopererad på Djurkliniken för en kraftig livmoderinflammation samt urusla lever- & njurvärden. Veterinären var inte alls hoppfull, gav två alternativ. Antingen avlivning direkt eller pröva att operera. Valet för Boris mamz & papz var inte svårt, OPERERA!!!!!
Dock förberedde veterinären dem på att hon kanske skulle bli nödgad att låta bulle-barnet somna in på operationsbordet. Men då hade iallafall älskade, finaste Boris fått en ärlig chans!!!
Vi vankade omkring, oroliga, illamående, skitnödiga, & väntade på att veterinären skulle ringa & meddela om Boris hade överlevt operationen. Allt eftersom timmarna gick, tröstade vi oss med att det nog var bra att det tog lång tid. Då var nog oddsen bättre, de hade nog kunnat operera henne trots allt!!! Men all denna väntan krossade hjärtat på mig av oro.....
Sent på kvällen kom så -äntligen- samtalet till Borrans mamz & papz: Den älskade lilla krigar-prinsessan hade fixat det!!! Hon hade vaknat upp & mådde såklart lite tjyvenstjockt efter narkosen, men hon hade ÖVERLEVT!!!!
Skulle hon nu bara klara natten så var prognosen god.
Nattsömnen blev det lite si & så med, för helt plötsligt fann jag mig liggande i sängen & stirrade på telefonen. Försökte nog hypnotisera den: "Ring INTE, ring INTE!" Å den ringde inte. Inte på hela natten!
Imorse kom glädjebeskedet, kärleksbullen Boris skulle fixa det, än en gång!!!
UNDERBARA-ÄLSKADE-KNASIGA-BÄSTA-GALNASTE-FINASTE BORIS, DU GJORDE DET IGEN!!!
MOMMES GULLEGRYN, JAG ÄLSKAR DIG SÅ OBESKRIVLIGT MYCKET!!!
