ÄNTLIGEN KOM DEN.....
.....operationstiden, som vi väntat så länge på!
Det har sannerligen varit en lååång process... Först tog det cirka ett år för kirurgerna att bestämma sig för om de överhuvudtaget skulle våga utföra den, sen sattes jag upp på (den eviga) "op-listan" där min operation blivit framflyttad - gång på gång.... Men nu är det alltså dags!!!
Eller.....kanske inte NU som just precis NU idag....utan NU som torsdagen den 18:e december.
Eftersom förutsättningarna måste vara så optimala som möjligt, så kommer jag att läggas in allra senast den 15:e december, för att få näringsdropp innan själva operationen. Å vetskapen om att det verkligen är dags väcker så väldans mycket känslor, både hos mig själv & hos mina närmaste.....
Kirurgernas ord ringer i mitt huvud:
"....det enda vi vet, med 100% säkerhet, är att om det blir komplikationer så kommer det att vara livshotande...."
Jag är medveten om det. Jag är medveten om att riskerna är enormt stora. Jag är oxå medveten om att den tid som vi har nu, dessa dryga 3 veckor, faktiskt kan vara all tid som jag har kvar...om det inte lyckas....
Jag är medveten om allt det & har förlikat mig med den vetskapen.
Det som är betydligt svårare är att se skräcken & gråten i mina döttrars ögon....
Hur ska jag trösta dem? Kan jag lova dem att allt kommer att gå bra??
Kan jag ge dem ett löfte, som jag inte är säker på att jag kan hålla, när jag predikat för dem sen barnsben om hur heliga löften är???
Jag försöker hålla modet uppe, för deras skull men oxå för min. Berättar om hur bra mitt liv kommer att vara efteråt, vilken frihet jag kommer att kunna känna igen. Samtidigt som jag i smyg gör en lista på hur jag vill ha min begravning, var mopsarna ska placeras osv. Hur jädra dubbelt är inte det....
Men en sak är säker, den gamla klyschan att "Leva i nuet" har helt plötsligt fått en helt ny innebörd.....
